Nu är jag tillbaka i Tornet, min enda tillflyktsort i hela världen. Det är med skräckblandad förtjusning ser jag natten komma mot mig och jag undrar om jag ska sova någonting.
Bara att tänka på det gör att jag inte kommer att kunna somna. Välkommen till mitt liv, kompis! Välkommen!
Och med samma skräckblandade förtjusning kastar jag mig ut i den stora vida världen utanför och försöker se ut som om jag kan någonting. Som om jag vet vad jag talar om. Som om jag har alla svar i hela världen. Det kanske jag har, men faktum kvarstår: jag kan inte hjälpa mig själv när allting kommer omkring. Story of my life. Grattis…
Eller något åt det hållet.
* * *
E ligger alldeles nedbäddad så att bara nästippen sticker fram. Halsfluss är ingenting att leka med kan vi nog slå fast vid det här laget. Jag kommer med mängder av husmoderliga tips för att hon ska bli bättre varvid hon undrar om jag är någon sorts läkare.
”Eehh… Nej, men man har väl snappat upp en hel del med åren” säger jag och tänker att jag har övat mig på L i fråga om att komma med goda råd och tips för att tillfriskna under/efter ett smärre sjukdomstillstånd.
Jag misstänker starkt att E’s lägenhet ser ut som ett flyktingläger, modell sämre. ”Ingenting har blivit gjort. Jag har bara låtit allting förfalla” säger hon och skrattar. Jag hotar med att röja upp i hennes lägenhet, typ diska och sådant där. En mycket bra idé tycker jag själv men när hon säger ”dammsugning” blir jag livrädd och menar att jag helst av allt bara vill spela gitarr. Det kanske går på ett ut: om jag spelar gitarr blir inte lägenheten städad men hon kommer att somna gott.
Välj själv, E.
* * *
Det var gråkallt och jag frös mer än på länge när jag gick min vanliga promenad genom samhället. Det var så jävla kallt och alla kråkor i det lilla samhället skrattade åt mig. De skrattade åt mig för att jag sa att jag aldrig skulle återvända. Men det har jag gjort i alla fall. Varje år. Jag är nog dum i huvudet.
Men om det nu är så att jag verkligen är dum i huvudet så var mitt syfte med resan tillbaka, ädelt och nobelt. Och jag vet att någon uppskattade min korta visit.
Det var det faktiskt värt tre och en halv timme på en buss.
Jag funderar på om jag verkligen har uppnått så mycket. Nej, jag tror faktiskt inte det… Jo förresten, en sak har jag uppnått: jag flyttade ifrån den mest ondskefulla platsen i hela världen där de flesta nu är ensamstående mammor och/eller bara allmänt desillusionerade.
Håna mig om ni vill. Jag rör mig, ni står still…
Fuck you!
/Elfwingson