Dagen ser ut att bli som alla de andra dagarna den här överjävliga veckan. Men jag har ett löfte till mig själv: att baka scones (det gjorde jag också, men det kunde ha gått bättre).
Men annars bestod dagen av fullt normala ting: jag går runt, runt i lägenheten och försöker febrilt komma på någonting att göra. Någonting att fylla dagen med. Ett lyxproblem, kan tyckas. Men jag lovar att det nog fan kan vara ett problem om man verkligen behöver någonting annat att tänka på.
* * *
Jag gör L sällskap medan hon sitter av tiden. Det känns bra. Jag fick höra någon annan prata för omväxlings skull. Det var skönt. Nu är L’s mage nästan som den ska igen och vi andra drar en lättnadens suck. Jag har en lång utläggning om någonting och inser min egen förmåga att sväva ut i formuleringarna och att få någonting som, i vanliga fall, skulle ha tagit ett par minuter, tar nästan en timme.
Jag skyller på att jag bara ville ha sällskap för ett slag.
* * *
Någon ringer och o- och ah:ar sig över min löjliga förmåga att göra musik. Jag blir fullkomligt vansinnig. Vansinnig och skäller ut vederbörande: ”Håll käften! För helvete, håll käften!” Springer runt ett tag och letar förgäves efter mitt huvud.
Jag blev vansinnig men det märktes aldrig utåt.
Det var nog bäst så.
Efter allting tog jag upp gitarren, den där röda, och lät Tornet skaka ännu en gång.
Det var nog bäst så.
Det också.
* * *
Från ingenstans dyker G upp i huvudet. Vänta lite här nu… Vart fan kom hon ifrån? Jag blir alldeles överrumplad och vill tvätta bort henne från näthinnan. Tvätta bort henne med Klorin.
Usch!
Fattades bara det…
Det sista jag hörde om henne var att hon flyttade till Frankrike och aldrig mer ville åka därifrån. Just därför är hon både en hjälte och en anti-hjälte. Hon var modig som tog steget och åkte ifrån samhället hon hatade. Hon är en anti-hjälte för att hon till slut inte orkade med alla blickar i ryggen, alla ord och rymde sin väg.
G är nog den enda som faktiskt älskade mig. På riktigt dessutom! Det är tragiskt att jag aldrig fattade det förrän långt senare och det är djupt tragiskt att jag faktiskt lyckades med konststycket att slarva bort henne.
Det var korkat.
Bara så jävla korkat.
Det sista minnet jag har kvar är en kyss och en blomma.
Blomman är död, men kyssen sitter fortfarande kvar.
Jag kommer nog aldrig att glömma G.
* * *
När jag vaknade hade jag blodsmak i munnen och blev rädd att jag, under natten, hade bitit av mig tungan. Jag har fortfarande ingen aning om varför jag hade blodsmak i munnen när jag vaknade och det stör mig.
/Elfwingson