Alla klockor tycks ha stannat och jag vaknar med ett ryck. En blek morgonsol väcker mig efter en märklig natt fylld av musik och stämsång. Totalt desorienterad duschar jag och klär på mig. Slår på radion och hör de senaste katastroferna läsas upp med entoniga röster.
Röker en cigarett och sveper i mig en kopp varmt livgivande kaffe. Tittar på kylskåpsmagneten och skrattar till: ”DRINK COFFEE – Do Stupid Things Faster with More Energy!” Det är det sista jag uppfattar innan jag lämnar hemmet och kastar mig, med dödsförakt i blicken, ut bland gamla och nya äventyr.
* * *
S ringer mitt i en kaotisk repetition och jag får nästan dåligt samvete för att jag inte kan vara hos henne, hålla om henne, höra hennes sagor och tyst viska i hennes öra att allting kommer att bli bra igen. Jag lovar tyst för mig själv att nästa gång jag besöker samhället jag en gång växte upp i, ska jag hälsa på henne. Spela musik, dricka kaffe, prata eller bara hålla käften.
Allting avbryts i panik och hon är borta igen.
Hon är en utav de få Gamla som fortfarande finns kvar. Hon finns kvar i samhället jag en gång växte upp i. D finns också kvar. D och S håller ställningarna och krigar mot allt vad inskränkthet och dödslängtan heter. Förutom min familj är D och S de enda som gör resan tillbaka värd.
* * *
Jag kommer hem, slänger jackan på golvet, sparkar av mig skorna och försöker hitta någonting att bli upptagen med. Det lyckas inte. Slår på datorn och försöker hitta rätt. Det lyckas inte det heller. Desillusionerad trillar jag ner i min varma säng och försvinner in i dimman. Väcks av telefonens höga ringsignal: T. Tyvärr tar det alladeles för många sekunder för mig att inse att det är han och jag undrar vem fan det är som ringer och låter som om det tredje världskriget precis hade börjat och att vartenda land i världen höll på att mobilisera sina enda vapen.
Jag försöker somna om tre gånger vilket misslyckas kapitalt. Funderar på att städa (någonting som verkligen behövs) men jag rymmer istället upp till K-huset. Spelar spel (jag vann inte), pratar, spelar gitarr, får kaffe, kärlek och sällskap.
* * *
Medan jag rullar en cigarett läser jag ett mail från H. Hon bor i Danmark och kämpar febrilt med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Jag vet att hon klarar det. Hon är bra på många sätt så även på det här sättet. Hon kommer att klara av det. Just därför är hon bra.
När vi träffades i Stockholm trodde hon sig inte ha några vänner kvar. Jag antar att hon kom till insikt och till slut förstod att hon hade fler än vad hon kunnat ana.
Sov gott nu, H. Hitta dig en ny lägenhet, stäng alla dörrar som finns och börja om.
* * *
Helgens största och vackraste ögonblick spelas upp om och om igen: T sjunger om bittra minnen, lyckan och om silverpärlornas rasslande mot ett kallt parkettgolv i Västervik. Men det är inte förrän han sjunger om en dagdrömmare, död sedan länge, men lika levande i hans huvud som jag blir nästan blir rörd till tårar. Kan inte glömma känslan jag hade när jag spelade in just den låten första gången. Känslan som jag försökt hitta tillbaka till, men som bara fungerar varje påsk sedan sex år tillbaka (det är i och för sig bra att man inte kan hitta tillbaka till en sådan känsla mer än en gång per år).
Det blir nästan för mycket för ett par ögonblick men jag lyckas få ordning på känslorna till slut.
Han är vacker, min vän. Han sjunger om dagdrömmarens mest svarta mardrömmar och gör det med all sin passion och glöd som han kan uppbringa. Tornet skakade nästan sönder av alla känslor i just det ögonblicket. I det ögonblicket är han större än allting annat.
Sent en natt i Norrköping sjöng T om dagdrömmaren och han gjorde det med bravur.
/Elfwingson