För några dagar sedan kastade jag mig ut i praktikens underbara (?) värld. Hittills har det gått bra. Bär man kevlarväst och bär automatvapen, går det vägen. Men jag går fingret på avtryckaren för jämnan, alltid redo att tömma ett helt magasin mot den som vågar komma mig nära.
Och jag väl vågar sova, så sover jag alltid med mina vapen under huvudkudden. Jag är alltid redo att kasta handgranater runt mig i en sista, desperat försvarskamp.
Jag tror att jag rullar ut taggtråd för säkerhets skull.
* * *
H säger att jag är en bra man som, en vacker dag, kommer att träffa någon. Jag skrattar till och hon undrar varför jag skrattar åt sanningen. H, jag skrattade inte åt din sanning, men jag skrattade åt det faktum att du kallade mig ”man”.
Du förstår H, jag är fortfarande en pojkspoling som inte förstår någonting. Jag har inte levt tillräckligt länge för att förstå så värst mycket.
* * *
För några dagar sedan fick jag ett vykort från J. Poststämplat för hundra år sedan och postat på andra sidan jorden. Jag får reda på att hennes älskling har kommit till henne och att de ler hela tiden. Hela världen ler, så även jag. J, snart är du tillbaka i vardagen igen och här har ingenting förändrats. Världen är bara kallare än vanligt.
Välkommen tillbaka… Om du törs.
* * *
Jag går ut ett slag trots att kylan gör mina händer domnar bort och ansikte blir stelfruset. På vägen ser jag en stendöd spindel. Den ligger alldeles ihoprullad och jag hoppas att den fick en snabb död.
”Hellre du än jag, bror korsspindel. Hellre du än jag…” är det enda jag kan tänka.
Herr Lars Winnerbäck frågar vem som går eldvakt för mig. Kanske är det T, kanske är det L eller kanske är det S som inte finns längre och har fått som änglajobb att ständigt vaka över mig.
Eller så är det faktiskt så att de är alla tre som turas om att vaka över mig.
Vad än sanningen är, så är den vacker.
* * *
E talar om brandlarm, matos och vidbrända bullar. Jag kunde inte ha brytt mig mindre men hon tar mig i från verkligheten. Bara för en stund försvinner jag bort från verkligheten, alla krav, skulder, räkningar och… och… och mig själv. Verkligheten finns inte och jag lever i en annan tid, en annan plats och ett annat universum.
Fegt?
Säkert, men jag har å andra sidan aldrig någonsin påstått att jag är särskilt modig.
Jag skulle aldrig höra brandlarmet i Tornet, eftersom jag är halvdöv och just därför är min ömma moder fullkomligt livrädd för att jag ska brinna inne. Brunnit har det gjort så många gånger nu, men jag har än så länge klarat mig med liv i behåll.
“If you’re hanging in there long enough, good things could happen in this world.”
/Elfwingson