En dag håller på att ta slut när jag kommer hem och trillar omkull på mitt eget golv. Det hela är nästan som en tragisk slapstick-film. Alla ramlar omkull och publiken skrattar, precis som i en amerikansk film från trettiotalet med bröderna Marx.
* * *
Jag nynnar med i Hanif’s text: ”I haven’t slept for forty days. Just enough to keep me going” medan jag sitter i fönstret, fimpar min sjuttonde cigarett och stirrar mig blind på kvällen håller på att övergå till svart natt. Fy fan… ”Här kommer natten. Kall och underbart blå” sjunger Pugh. ”Kall” kan jag hålla med om…
Om natten är blå vet jag inte.
Jag är för rädd för att titta på den.
Vintern kom tidigt i år och jag är medveten om att den inte ens har börjat.
Jag tror att jag har frusit fast nu. Fötterna är förankrade i marken och jag kan inte göra annat än att låta dem tina upp igen. Och medan de tinar upp lyssnar jag på den vackraste låten med Kent som ljuder ur högtalaren.
* * *
T ringer och berättar att han snart ska duscha varvid L tar över telefonen. Hon talar om disk och B. Det är bra. Vad som helst som tar mig från natten. Vad som helst... Säg vad som helst! Prata om din dag, en kopp kaffe eller om ett besök på en konstutställning.
Vad som helst… Vem som helst…
Det går hundra år innan jag säger något av värde. Jag blir i stället rastlös och går hela tiden runt, runt, runt i lägenheten.
Det är sådant som inte hörs.
Jag går tyst.
Tystare än bomull.
L säger någonting långt borta och jag säger det som aldrig skulle ha kommit fram annars. Jag biktar mig för T och säger att jag lyssnar på radion om nätterna för att inte känna mig så jävla ensam. Det är nog det mest patetiska jag någonsin sagt (och då har jag sagt ganska mycket dumt genom åren).
I vilket fall som helst blir han den förste som får höra det.
* * *
E går online och säger: ”Du har fina ögon, men jag skulle raka av dig mustaschen om vi vore ihop”.
Tack gode gud för att vi inte är det…
Vi pratar bort en timme eller var det bara fem minuter?
Var det världen som gick i slow-motion eller var det bara jag som var för snabb för världen?
Vem bryr sig?
* * *
Jag kan inte förbjuda någon att ge mig komplimanger. Men kom tillbaka om hundra år så pratar vi.
Fy fan, jag känner mig som den största skitstöveln i världen för att jag inte kan ta en komplimang på rätt sätt. Jag vänder taggarna utåt så fort jag misstänker att en komplimang är på väg.
Jag vänder taggarna utåt så att alla sticker sig på dem.
Som sagt: det är mycket jag borde jobba med.
* * *
”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?”
Kan man det?
Kan man verkligen gråta som en karl?
Jag tror det.
Jag gjorde det nyss i alla fall.
/Elfwingson