Sex år…
Tänk, i dag är det exakt sex år sedan S dog. Det var inte en trafikolycka och det var inte cancer. Det var självmord och den sista människan hon pratade med var mig.
Jag har skrivit tusentals ord om henne och jag ägnade miljoner timmar åt att försöka förstå men till slut växte sig allting för stort och jag tappade greppet om tillvaron. Men det var då det. Fan, jag glömde nästan bort henne förra året och då hade jag helt galet dåligt samvete över att jag nästan glömde bort henne. Men jag lovar, det var för mycket med allt annat då. ”Jag kunde inte hjälpa att världen rasade ihop och jag kunde inte förmå mig själv att knappt komma ihåg dig och det blev så mycket och…” säger jag nästan högt för mig själv. ”Det gör ingenting, min vän. Jag vet att du bryr dig” svarar hon tyst och jag blir lugn igen. Jag fick bara några minuter med henne förra året men i år ska jag ta mig tid med henne eftersom att jag har bestämt det. Tid har jag hur mycket som helst av.
Det lilla som är kvar av dagen övergår till eftermiddag medan regnskurarna avlöser varandra.
Jag vet inte hur många gånger jag har förbannat henne och hennes feghet för att hon faktiskt aldrig tänkte över konsekvenserna av sitt handlande och alla oss som hon lämnade kvar med alla ”varför” och ”tänk om…”.
Ibland pratar jag med henne föräldrar. Nu är det i och för sig ett tag sedan jag faktiskt gjorde det, men det händer. När jag pratar med dem tänker jag på dem och undrar jag hur fan de lyckades att gå vidare i vardagen. Middagar, möten, arbete… Tja, vardagen helt enkelt. Just för ögonblicket är de mina vardagshjältar och de är bäst i världen på att vara det. Heder åt dem! Jag vet hur jag gjorde för att gå vidare i vardagen, men jag har ingen aning om hur de gjorde. Men de gjorde det i alla fall och det måste ju vara ett sorts bevis på hur otroligt starka de måste vara. Som sagt: heder åt dem.
Eftermiddagen övergår till kväll medan tusentals små ljusrektanglar tänds i betongklossen mitt emot Tornet.
Ibland säger jag att mina demoner är borta och det är de också. De är bearbetade och borta för alltid. Hon är egentligen en demon men en ”bra” demon (det finns sådana också). Henne har jag bearbetat men inte glömt bort och jag tänker inte glömma bort henne. Det finns ingen som tar hennes plats och det är jag stolt över att kunna säga. Jag har ett fotografi av henne på väggen men det tog (tyvärr) några år innan jag överhuvudtaget hängde upp det där fotografiet. Ett smakfullt komponerat foto där hon står med solen i ryggen. Åh herregud, vad vacker hon var! Och det är precis så jag vill minnas henne: otroligt vacker med den där halsduken virad runt halsen och inte stel, kall och död på en brits. Jag har vare sig halsduk på mig eller solen i ryggen när jag säger ”skål” och höjer mitt vinglas för henne som aldrig blev en ”överlevare”.
Jag hoppas att hon verkligen fick ro till slut. Jag hoppas verkligen det eftersom att det blev en jävla resa för oss andra som blev kvar. Jag kommer nog aldrig att förlåta henne fullt ut. Jag har stundtals behövt henne så jävla mycket och det är i de ögonblicken som jag varit som mest förbannad på henne. Förbannad över att hon faktiskt inte var en utav dem som stod vid min sida när det blåste som värst…
Kvällen går lugnt vidare och blir till natt. Natten tar inte hänsyn till att pojken i Tornet gråter en hel natt och saknar sin döda vän så att det gör ont. Precis som livet går natten lugnt vidare.
Så tänder jag det där svarta ljuset, plockar ner hennes fotografi från väggen, ser på henne och tänker igenom hela skeendet igen: den alltför mörka natten, ”Street Spirit” med Radiohead tyst i bakgrunden och hennes röst i telefonen. En hel natt komprimeras till ett enda telefonsamtal medan jag faktiskt undrar vad hon kände strax innan och vilka tankar for genom hennes huvud precis innan det hände. När jag har funderat klart har stearinljuset förvandlats till en enda nattsvart sörja och magin har brunnit ut. All magi har brunnit ut fastän den brann ut redan för sex år sedan. Jag har lärt mig att gråta numera och säga att ”det är nog inget vidare” om någon frågar hur det är med mig. Jag har lärt mig att gråta numera. Inte över alla ”tänk om…” eller för att få henne tillbaka. Det där tillhör det förflutna nu. Nej, jag gråter för att jag saknar henne och efteråt känns det alltid bättre. Tänk att det fanns så många tårar kvar trots allt…
Jag hoppas att de aldrig tar slut.
Fan vad jag saknar dig ibland, S. Jag saknar dig och jag älskar dig. Just i natt saknar och älskar jag dig varje timme och minut ändå fram till klockan blir kvart över tre.
/Elfwingson
Om du som läser det här om hundra år vet om hur det är att förlora någon till den hånflinande Döden ska ta upp dina gamla fotografier och brev och bläddra igenom dem. Du ska komma ihåg allting som ni sa och gjorde och verkligen, verkligen ta dig tid till det. Och om du fortfarande försöker förstå så är det ingen idé. Ju mer du försöker förstå, desto mindre förstår du. Låt alla ”tänk om” blekna bort och försvinna. Du kunde inte göra någonting. Släpp det, gå vidare och lev livet utan att för den sakens skulle glömma bort allting. Jag lovar, det räcker med att du aldrig glömmer.
Välj livet. kompis.
Det gjorde inte hon.
Det gör jag.
Alltid.