Alla ”sidoprojekt” är inte alls så oviktiga som de låter…
Plockar upp den röda elgitarren och pluggar den till min stärkare som så många gånger förut. ”Nu jävlar, nu ska Tornet skaka sönder” tänker jag. Men när jag väl har hängt på mig gitarren, krämat upp stärkaren till max märker jag att det faktiskt inte går att få ur sig någonting av den sortens känslor just nu. Jag som trodde att det skulle fungera om något. Tänk så fel jag hade. Istället sätter jag mig ner med Boken och börja rita små åttor och streck i marginalen. ”Äsch, det här går ju åt helvete” tänker jag och blir rastlös tämligen snabbt. Efter två timmar, sjuhundra åttor och streck senare tar jag hissen upp till taket och röker. Det var nog den bästa stunden på kvällen. Jag har faktiskt inte varit uppe på taket på bra länge.
Jag har liksom glömt bort det.
Den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna välkomnar mig med en vindil. ”Det är fint med vindilar” ljuger jag och tänder kvällens nionde cigarett. Sparkar lite i snön och undrar om jag borde ringa hem i morgon. Jag borde ju ringa hem och säga att jag lever. För några minuter (eller var det timmar?) tänker jag på mina föräldrar. ”De är så fina, snälla och framförallt väldigt, väldigt gamla” tänker jag. Det är de där båda som har gett mig mod, moral och kärlek genom alla år. Emellanåt oroar de sig för mig och undrar om jag verkligen har några pengar eller mat. Oftast har jag det. Mat alltså. Ibland undrar de om jag verkligen har valt rätt väg när det gäller det här med utbildningen. Jag antar att de är rädda för att jag ska bli en looser som aldrig får ett jobb eller livskvalitet. Jag kanske inte får något jobb som just musikproducent i framtiden men livskvalitet har jag massor av redan nu. Hela tiden.
Jag lovar.
* * *
Skolan är kanske en grej man borde lägga mer energi på?
Fast jag sparar nog energin till mitt exjobb. Då lär det nog fan krävas energi. Vet du, ibland nojjar jag över mitt exjobb. Jag undrar om jag kommer att framstå som en ”riktig” musikproducent eller bara som en everyday-kille som vill producera en kick ass-platta. Det är så mycket som kommer att krävas av mig vid ett och samma tillfälle. Bara en sådan sak som att ungefär åttio procent av kurserna vi läst under tre år ska integreras i exjobbet: musikproduktion så klart men också marknadsföring, företagsekonomi, immaterialrätt, rapportskrivning, studiopsykologi och musikakustik.
Du hör ju själv… Jag kommer nog att behöva all energi som jag kan uppbringa till det där exjobbet.
Men jag vet att när jag väl sitter där bakom mixerbordet kommer alla bitarna att falla på plats och jag kommer slutligen att stå på min framläggning med ett album i handen och berätta om hur allting gick till. Alla kommer att lyssna och dissekera min inspelning. Vända ut och in på min kompetens, försöka plocka ner mig på jorden och säga vad man kunnat göra istället. ”Bring it on” kommer jag att säga då. För jag har det en musikproducent måste ha: fingertoppskänsla samt tron på sig själv och sin artist.
* * *
Det finns så jävla många ”måsten” emellanåt. Fast jag har hittat ett sätt att sålla bland alla måsten: man gör det man tycker ligger högst upp i prioriteringsordningen (med andra ord: det som ger en själslig tillfredsställelse) sedan betar man av resten i tur och ordning samtidigt som man andas mellan varven. Svårare än så är det inte. Jag känner mig som en världsmästare på att förenkla saker. Men ibland ska jag vara svår: jag trilskas som ett barn och bara krånglar till allting.
Kanske helt i onödan.
I vilket fall som helst så känns ”Across The Universe” mest viktigt just nu.
Bara så att du vet.
/Elfwingson