Häromkvällen dök L upp i den minsta rutan i världen och berättade att hennes favoritlåt med Kent är ”Gravitation”. Även om jag inte tycker att det är den absolut bästa låten med Kent (och inte heller min favorit) erkänner jag att det är faktiskt en jävligt bra låt. Av någon anledning fastnar jag alltid vid textraden ”[…] en hand mot min strupe och andas blir svårt” mest eftersom det i bland har varit extremt svårt att just andas. Jag har vissa perioder inte haft tid att andas och aldrig lugnat ner mig. Jag fick aldrig tid att andas och läka alla sår. Som sagt så är ”Gravitation” bra men inte Kents bästa men det är däremot ”Stoppa Mig Juni (Lilla Ego). När herr Berg sjunger ”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?” går jag nästan sönder. Så bra är det.
Jag frågade mig en gång hur ett enda band kunnat betyda så mycket.
Vissa plattor med Kent är väldigt speciella för mig. Exempelvis bär en skiva som Isola med sig en massa sköna minnen där fröken J figurerar väldigt ofta. Hon sitter i köket och röker klädd i sin sedvanliga outfit: baggy jeans, Vans-skor och Scarecrow-tröja. Brädan med alla stickers står vid diskbänken och blänker. Jag plåtade henne vid det tillfället och någonstans finns det fotografiet kvar…
Jag kan lyssna på Hagnesta Hill och minnas en kall och mörk vinter då Kent sopade banan med så gott som hela Sveriges artistelit. Jag kan tänka på hur fröken G med rödgråtna, gröna ögon, svartfärgade hår och underbart söta popstil undrade om det verkligen inte var meningen att det skulle bli hon och jag.
När jag lyssnar på Vapen & Ammunition kommer jag obönhörligen i håg vintern 2002/03 och hur T och jag sakta men säkert klev in i varandras vardag och hur jag ifrågasatte om han verkligen var så farlig som han såg ut. Jag minns också hur L (precis som Kent) sopade banan, käftade ner de flesta inklusive mig själv och hur jag stod ute vid en brygga i skärgården och fotograferade L’s egen brygga. Det fotografiet har hängt med sedan dess. Precis som L och T har gjort. Vad jag inte visste då var att jag faktiskt kom att börja älska dem redan då...
När Du och Jag Döden rullar på iTunes spellista tycker jag mig minnas hur just den skivan kom i en tid då världen faktiskt hade rasat. Egentligen kom den i en dålig tid och som vanligt så tog herr Berg orden ur min mun och sa precis som det var.
Vad säger man?
Kent: tack för allt…
/Elfwingson