“I can see clearly now the rain is gone. I can see all obstacles in my way...” – Jimmy Cliff
Lördag
Jag kommer hem efter en kväll i K-huset. En kväll fylld av pokerspel, sköna kommentarer och straffbart gott thé. Jag halkar nästan omkull, återfår balansen och skrattar till medan jag sjunger på en fin och trallvänlig låt av Jimmy Cliff.
Kommer hem och slänger den svarta rocken på sängen fastän jag inte borde det. I samma sekund minns jag ett samtal tidigare på dagen med L och hur vi pratade om att städning är en bra kanal för mycket. På ett sätt är det nog en kanal, men bloggen är en desto större kanal. Och bättre. Och inte lika tråkig.
Jag älskar mig själv för ett par sekunder för att jag åtminstone aldrig tappade förmågan att uttrycka mig i text.
Jag mår bra men det utesluter inte att jag kan grubbla och tänka över en massa saker. Jag har sagt det både till T och L nu: ett sjukt/skönt läge har infunnit sig. Jag mår bra och ser hur många andra ramlar omkull i snön. Jag har säkert mått bra och varit singel förut också, men det måste vara helt galet länge sedan eftersom jag inte kommer ihåg det. Med andra ord är det ett sjukt/skönt läge som infunnit sig. Den här gången är det inte jag som är låg. Den här gången står jag på andra sidan stängslet och undrar hur det egentligen är med er andra. Medan jag går hem från K-huset sätter jag nästan skrattet i halsen: I säger att hon är låg, har varit det hela veckan och att snöslasket klibbar mot skorna. Så klart att jag kan sätta mig in i det, men jag vet inte om jag vill vara ”räddaren i nöden”.
Inte för alla och inte just nu i alla fall.
Jag lyssnar på Kent och frågar mig själv om jag är lycklig nu? Det kan man nog inte säga, men jag är fan i mig nöjd med mig själv.
Det är min tur nu.
Söndag
Det är en underlig söndag. Jag har pluggat klart och har faktiskt ingenting att göra. Det känns skönt att kunna se på film och dessutom göra det med gott samvete. Jag är ledig i morgon. Ledig. Smaka på ordet: ”ledig”. En hel dag som jag kan spendera hur precis hur jag vill. Jag kan sova bort den och inte vakna förrän på eftermiddagen.
Helst av allt skulle jag vilja göra en ny och förbättrad inspelning av Lisa Ekdahl’s ”I Tveksamhetens Tid” men inser att jag faktiskt inte är på rätt humör för att göra det. Jag är inte på ”Kent-humör”.
Är det en bra grej?
/Elfwingson