… men bara nästan.
Vet du, för några dagar sedan skulle jag hålla ett sex minuters argumenterande anförande grundad på en debattartikel som vi skulle skriva. Jag kom minsann ihåg att både skriva och lämna in denna debattartikel i tid (wow!) men vad jag helt och hållet glömde bort vara att jag skulle hålla ett argumenterande anförande också.
Så när jag nyvaken (och inte på mitt bästa humör) kom till skolan vid klockan åtta hälsades jag välkommen med ett ”Jaha, då kanske du kan börja då?”
”Eehh… Börja med vad? Dansa vals?” undrade jag.
”Ja, du kanske kan börja med att hålla ditt anförande. Vi låter S ta tiden så du inte håller på för länge.”
”Åh herregud… Anförandet!” tänkte jag medan jag stegade upp framför en förväntansfull (?) klass.
Detta kanske inte låter så farligt och det är det inte heller. Jag har så länge jag minns aldrig haft speciellt svårt att prata inför publik men tricket just den här gången låg i att jag under sex minuter skulle dra igenom hela min artikel (med tes och hela skiten) och dessutom vara beredd att bli opponerad på (med andra ord: opponenterna skulle använda varje andetag de kunde uppbringa för att plocka ner mitt resonemang i atomer).
De andra hade ju i god tid innan gått igenom sina artiklar och kunde således hålla sina argumentationsanföranden utan problem. Jag som då hade lämnat in artikeln kvart i fyra på morgonen, knappt sovit en blund under natten och dessutom var morgontjurig, skulle hålla det här anförandet och låtsas som om jag hade visste om alla retoriska finter i världen.
Jag hade så klart min artikel i huvudet och kunde utan några som helst stolpar eller hjälpmedel (typ PowerPoint-presentation) genomföra mitt lilla anförande utan några som helst problem. Och dessutom få ett bra omdöme från både lärare och kursare.
Ibland tackar man sin lyckliga stjärna över att man har fått förmågan att kunna tala.
* * *
När orden tar slut tar musiken vid.
Musiken och paniken.
Inte alltid, men oftast är det kanske så att när man själv inte har någonting kvar att säga så låter man någon annan säga det. Band som Kent, Radiohead eller Weeping Willows. Artister som Lars Winnerbäck, Chris Isaak eller Anna Ternheim. Du kan säkert komma på ungefär trehundra band och artister till som säger allt det där du inte kan säga just nu.
Om jag var bäst på att prata framför klassen är jag bäst på att lyssna också när någon säger någonting. Jag lyssnar i och för sig inte på alla och detta beror till stor del på att jag från början har dömt ut människor på förhand och inte anser att det som kommer ur deras små strupar inte är värt att lyssnas på.
Jag borde jobba på det där… Jag kanske förlorar som fan på det i längden?
Nåväl, det jag ville komma till var att… Att… Att du inte behöver prata hela tiden. Du kan fråga mig om min dag och jag kan orera i ett par timmar om min mikrofon jag precis har köpt. Du kan fråga någonting om hur vädret ser ut att bli och jag ger dig en fullständig fem-dygnsprognos för hela jävla Östergötland.
Fuck, du behöver i och för sig inte säga någonting. Man måste ju inte prata hela tiden.
Andas, mina vänner.
Andas...
/Elfwingson