”För helvete, you’re a very busy man…” - L

När L ringde en gång i våras hade hon försökt att få tag på mig hela dagen och åtminstone halva kvällen. Det första hon sa var: ”För helvete, you’re very busy man” och undrade vad jag egentligen sysslade med eftersom jag inte svarade i telefonen. Just den gången var jag på dejt med J. Just den gången var jag upptagen, stängde av mobilen, drack kaffe, mumsade i mig en kanelbulle mot min vilja sa "umhum" och "jaså jaha?" och undrade om det var där och då Livet skulle börja igen. Just den gången var det inte så många som visste var jag egentligen höll hus...

Jo förresten, L och T visste det.

* * *
Nu för tiden när jag reflekterar över om jag är så speciellt upptagen med projekt hela tiden måste nog svaret bli ”ja”. Jag är skapligt upptagen och undrar om det verkligen finns tid för så mycket annat förutom just vännerna. Projekt som ska produceras, places to go, people to meet... Ja, ja, ja du vet hur det är.
Jag tycker om att ha mycket saker att göra, jag blir taggad av det. Fast mest beror det nog på att jag måste ha saker att sysselsätta mig med hela tiden, annars så sätter jag mig ner, slappnar av och börja tänka och det vet vi redan hur det kan gå.
För närvarande tycker jag faktiskt om att ha mycket projekt på gång och i rörelse, men just kanske därför känner jag att egentligen inte har tid att träffa någon just nu. Nu ska man i och för sig aldrig säga ”aldrig” och jag kan säkert trilla dit jag också, men jag menar det att vore skönt att bara chilla runt och bli kvar i mitt helt sjukt sköna läge. Det var ett tag sedan jag faktiskt mådde bra. På riktigt. Därför skulle det vara kul att befinna sig här ett slag till, om du ursäktar.

Som sagt var: jag mår bra. På riktigt. Jag ler och menar det. Jag skrattar och menar det. Jag underhåller (?) min omvärld med små anekdoter och dåliga skämt. En stor del av den "gamle" Elfwingson är på väg att suddas ut och du skulle bara veta hur jävla, underbart och vackert det känns.

Jag mår bra och menar det.

* * *
Både T och L har redan frågat om jag träffar någon och vi har redan gått igenom det där. Men när jag pratade med L i går kväll öppnade det upp en massa nya dörrar i huvudet på mig. Inte på grund av att hon körde sina små mindgames med mig, utan andra saker...

Vet du, när jag för fem minuter sedan stod i fönstret och rökte funderade jag om det verkligen är värt allting att träffa någon. Visst, det innebär en massa bra grejer men det innebär också att vissa kommer att få ta ett steg tillbaka och få en lägre prioriteringsnivå. Kanske kommer inte musiken att bli prio ett längre, kanske kommer inte studierna att bli någonting som jag kommer att ta på för stort allvar. Det kanske kommer att bli så att alla andra projekt inte kommer att betyda lika mycket längre och att jag kommer att lägga pengar på allt annat än mat och cigaretter.
Är det verkligen värt det…?


/Elfwingson