Ytterst sällan kikar jag igenom de här bloggtexterna. Det händer, men ytterst sällan.
I kväll var ett sådant tillfälle...
Det slår mig att T och L nämns i nästan varenda text och det finns anledningar till det. För det mesta har det berott på att jag varit alldeles tjutig, sett allting i svart och inte sett någonting bra med dagarna men oftast har det berott på att jag… Jag… Ja, fan mig: det har berott på att jag älskar dem så förbannat mycket och jag älskar dem av flera anledningar. Vilka de anledningarna är tänker jag inte räkna upp nu. Du får väl tänka lite själv också eller så kan du läsa mina texter.
Välj själv, kompis.
Och om du, som läser det här om tio år inte förstår vad jag menar så ska du ta en rejäl funderare och tänka tillbaka på de vänner som du en gång hade och som sedan försvann bort. De vännerna du delade skratt, filosofier, svarta nätter, kaffe och cigaretter med. Jag tror att om du blundar riktigt hårt, minns du dem. Du minns också sista gången ni sågs och sa: ”Vi får ringa varandra” och att det glömdes bort lika snabbt. Det kom saker emellan: en familj, ett psykbryt, en utlandsvistelse som drog ut på tiden eller någonting helt annat. Du tänkte på dem ibland men obönhörligen försvann de bort och till slut försvann det där telefonnumret du skrev ner på en papperslapp för hundra år sedan och du tänkte kanske att de var lika bra och att det inte gjorde så mycket…
Men nu ska du lyssna och du ska lyssna noga: bedriv lite seriöst detektivarbete, ring Nummerupplysningen, sätt upp lappar på stan eller vad du vill. Gör vad du vill men när du väl tagit reda på deras telefonnummer så ska du lyfta telefonluren och ringa dem, hör du det!?
Du förstår, nära vänner skaffar man inte. Nära vänner hittar man inte.
Nära vänner förtjänar man…
Missförstå mig inte nu, jag har ett stort gäng kompisar och polare här i Norrköping. Men jag är också tillräckligt barnslig för att göra skillnad på kompisar, polare och vänner. Kompisarna och polarna är oftast ytliga bekanta, kontakter om du så vill, som stimmar runt i periferin medan vännerna är de som kommer mig nära. Det beror på att jag är extremt noga med vilka jag låter komma mig nära. Riktiga vänner har jag bara fyra-fem stycken och jag nöjer mig med det.
* * *
Precis innan jul dök T upp i den minsta rutan i hela världen, strök mig över pannan och tröstade mig inför någonting som var otäckt: mina nattliga demoner. Jag sa någonting om att jag i bland blir rädd för att de båda ska försvinna ur mitt liv och T sa: ”Vi ska ingenstans…”
Där och då började jag tjuta som det lilla barn jag är. Ja, jag vet att det låter fånigt, men det fina med både T och L är att de oftast tar mig för den jag är, så även den gången. För dem behöver jag inte förställa mig eller bevisa någonting. De vet vart de har mig och faktiskt är det så att de respekterar mig för den jag är: med alla mina ticks, neuroser, dramatik och panikartade glädje/sorgattacker (och allt det andra jag för stunden inte kan komma på). Det har stormat tillräckligt mycket runt mig för att jag ska förstå vilka som står mig närmast. Det har blåst hårt nog för att jag ska förstå att de inte kommer att lämna mig. Jag förstod det faktiskt redan vintern 2002/03…
Jag uppskattar deras sällskap, hur de tänker och ATT de tänker. Jag uppskattar jag deras ord. För många gånger har det varit så att jag själv inte kunnat se rakt och då har jag uppskattat deras försök att få mig upp ur skyttegraven. I bland har de varit bryska och de har varit bryska av en anledning: ibland kan jag inte förmå mig att dra mig upp ur gyttjan och då har de tagit mig i vapenrocken och dragit mig ur kriget.
L är min vän.
T är min vän.
L är min soldat.
T är min soldat.
L är min syster och T är min bror.
Och det är stunder som nu, när jag röker min tjugofemte cigarett som jag önskar att de kunde vara här och hålla mig sällskap. Men i och för sig så är de bara ett telefonsamtal bort. Och det är precis vad jag tänker göra: jag tänker ringa dem så att någon av dem får hålla mig sällskap när jag röker.
Du kanske frågar dig hur det kom sig att just vi tre blev så nära vänner?
Jag lovar, det är bara slump och tur alltihopa.
/Elfwingson