L försöker locka mig in i Betapets’ förtrollade (?) värld, vilket är någonting som går sämre än Titanics jungfruresa. Det är nämligen så här att jag suger när det kommer till tävlingar och spel.
Jag är en extremt dålig förlorare och vill helst inte spela ett spel där jag, från början, vet om att jag kommer att förlora. Exempelvis är jag skapligt skicklig i Monopol och TP vilket gör att de brädspelen går an. Visserligen blir jag odräglig som det lilla as jag är när jag spelar just Monopol eftersom jag inte har sympati för min medspelare och deras affärsmässiga ”snedsteg”. För mig är det då ingen match att stampa sönder dem och deras små fattiga stugor på Hornsgatan, till oigenkännligt grus. Jag skulle dessutom göra det med ett leende på läpparna…
* * *
För några kvällar sedan bowlade jag med några kompisar. Jag börjar faktiskt bli bättre och bättre, jag lovar. Jag har dessutom räknat ut om jag tränar duktigt två gånger i månaden så lär jag kunna bli proffs vid ungefär nittioårsåldern. Då jävlar! Då ska jag sopa banan med alla kids i tjugosjuårsåldern som verkar tro att de är någonting.
När jag frågade I vad hon längtade mest efter svarade hon ”våren”. Jag längtar också efter våren. Mest eftersom det är bra mycket varmare då… Allt är ju bättre än det här ishelvetet. Men I ler, längtar efter våren och skrattar trots att det är kallare än på Nordpolen. Hon ler och skrattar för att hon har den förmågan. Så klart att hon har den förmågan och vet du: jag har den också. Numera kan även jag le och mena det. Det tog kanske tio år, men nu har jag den förmågan.
Jag är vacker.
* * *
Jag lyssnar på Green Days genombrottsalbum ”Dookie” och undrar hur länge sedan det var den plattan kom ut?
Va?!? 1994! Fuck, det är ju flera hundra år sedan och jag var ju bara barnet då!
Det är intressant att lyssna på gammal musik. Alltså, inte jättegammal musik utan mer musik som bara ligger en sisådär tio år tillbaka i tiden. Det är intressant att fråga personer som är bra mycket yngre än en själv vad de gjorde då och vilka drömmar de hade vid den tidpunkten.
Det skulle kunna bli en extremt bra roman bara det.
* * *
Vi ska ju alla en gång dö, så varför inte göra någonting bra av den, avsevärt långa, tiden som är kvar?
(Fan, jag har ingen aning om vartifrån de här äckligt postitiva tankarna kommer i från. Men det är så mycket man inte vet och i bland känns det bara bra att inte veta det, jag lovar).
/Elfwingson