Det är så jävla kallt nu och jag håller på att frysa ihjäl, men jag minns våren som i en dimmig värme:
Norrköping, Himmelstalund, varma blickar från en poptjej någonstans långt borta, en flaska vin och ett löfte om att få den bästa kvällen och natten på länge.
Anna Ternheim går på och sjunger om en strand långt borta i en tid då livet började. Alla jublar och vi älskar Anna. Vi älskar henne för att hon är vacker. Vi älskar henne för att hon blev en utav dem som kom ända hit. Vi älskar henne för att hon överlevde.
Snart…
7:47 kvar och jag undrar hur många som kommer att skrika med mig (det var för övrigt ganska många som skrek med mig). En blond L som håller om mig och säger att hon aldrig mer vill vara singel.
Jag tror henne inte.
Det stora digitala uret tickar i väg och vi tycker oss känna vibrationerna i luften. Det är varmt och det kommer att bli varmare. Det kommer att bli svettigt. Det kommer att bli helt galet mäktigt.
Tja, eufori helt enkelt.
Snart…
De flesta börjar resa sig upp ur gräset. Alla tittar förväntansfullt på den stora scenen. De som inte får plats står utanför och tittar, men verkar lika glada för det.
Tio…
Nio…
Åtta…
Sju…
Sex…
Fem…
Fyra…
Tre…
Två…
Ett…
Det är, än så länge, ganska mörkt på scenen men vi ser dem. Herr Berg har inte gått på ännu, men snart… Ett Ess-dur ackord börjar ringa i våra öron och vi förstår att det har börjat nu. ”Åh herregud” tänker jag ”jag kan inte förstå att jag överlevde”. Men det gjorde jag och jag älskar mig själv för att jag till slut blev en Överlevare.
* * *
De spelade nästan alla mina favoriter och jag orkar inte ens räkna upp dem.
Jag tog aldrig några bilder, men jag fotograferade varenda ögonblick med min bästa minneskamera.
Tänk vad ett enda band kan göra med en människa...
/Elfwingson