Man ser knappt det stora höghuset mittemot Tornet eftersom att dimman ligger alldeles för tät. Dagen är råkall och allmänt jobbigt. Den är jobbig mest på grund av att jag inte har några cigaretter kvar, vilket innebär att jag måste gå och köpa nya. Tanken på att behöva gå ut får mig nästan att kräkas blod.”Fy fan, det räcker ju bara med att titta ut genom fönstret för att fatta att man inte ska gå ut i dag” tänker jag medan jag drar täcket över huvudet igen. Men jag somnar inte om, utan ligger i stället och funderar. Det är jag också duktig på. Men helst av allt vill jag bara ringa T och L för att berätta om hur äckligt glad jag är. De skulle säkert fråga om det är dags att ringa polisen igen, sedan skulle jag vara tvungen att förklara att det inte alls är någon lögn och att jag faktiskt är glad och mår mycket, mycket bättre.
Men vänta lite här nu… Jag tror att jag sa det för några dagar sedan.
Att jag är glad vill säga.
Det kändes väldigt att bra att kunna säga det till dem.
* * *
T glömde deras gemensamma födelsedagspresent till mig på jobbet, vilket innebär att jag får den i morgon. När det gäller L och T så kan det vara precis vad som helst. Det känns faktiskt lite läskigt. Jag tippar att det antingen är narkotika eller en brevbomb.
Jag tänker på hur jag framkallat kalla kårar med mina ”svarta, tysta tårar” hos de båda och undrar hur vardagen skulle se ut utan dem. Jag skulle nog klara mig (tror jag) men världen skulle vara extremt tråkig. Med människor som T och L vid sin sida har man sällan tråkigt. Det är när man har långtråkigt som deras sylvassa sarkasmer och underbara jargong på klingande östgötska hjälper som bäst.
Det är när man pulsar femhundra mil genom snön och ingenting är som det ska som man långt, långt borta hör dem viska:
”Det blir bättre…”
Det är nu när allting är mycket, mycket bättre som jag plockar fram varenda komplimang som sades under 2005 och förstår att de faktiskt stämmer. De stämmer till ungefär tusen procent och precis som T, L och merparten av alla er andra har även jag blivit vacker.
* * *
I morgon ska jag bege mig till skolan för första gången på mycket länge. Det ska redovisas om praktiken. Det är väl inte så farligt men vad som däremot är för jävligt är att man ska befinna sig i skolan mellan nio och fem. I två dagar. I rad! ”För jävligt”-faktorn är skyhög, jag lovar.
Senare...
Nu har dimman lättat och nu kan man se stan igen. Det känns bra.
Det känns faktiskt väldigt bra.
/Elfwingson
Foto: Linda