Det är i och för sig trevligt att dagarna flyter på så snabbt att man inte hinner uppfatta dem (jag lovar att det är en bra grej) men när två tisdagar i rad bara har försvunnit ut i tomma intet börjar man ju undra på allvar vad det är frågan om…
I morgon är det redan lördag och jag undrar vad i helvete som hände med veckan som gick. Vad jag minns så var det måndag morgon för två minuter sedan, jag låg i sängen och undrade huruvida jag skulle gå upp eller bara ligga kvar och lyssna på musik. Sedan blev allting svart… Hundra människor, SMS, telefonsamtal liksom rusar förbi och veckan är slut.
* * *
Jag undrar varför jag inte kan skriva en enda vettig bloggtext och kommer till en smått skrämmande insikt: det är bara när jag mår som sämst, är som mest under isen och när månen hänger för långt som jag får ur mig de där riktigt klockrena texterna och det är också det som är det mest skrämmande: jag måste alltså må skitkass för att skriva någonting bra.
Så kan vi ju inte ha det…
* * *
I säger att hon inte har lyssnat på ”Du och jag, Döden” ännu eftersom det hon inte befinner sig i ett ”Kent-humör”. Finns det ett sådant? Genast var jag tvungen att fråga tre personer som jag vet lyssnar på Kent om det verkligen finns ett ”Kent-humör” (vi kan kalla det en opinionsundersökning för eget själsligt bruk). Svaret blev det jag redan visste: ”Ja, det finns ett Kent-humör”. Någon sa att Kent låter bäst när man är olyckligt kär eller riktigt deprimerad. Det kanske stämmer. Men nu är det emellertid så att jag varken är deprimerad eller olyckligt kär. Får jag inte lyssna på Kent då? Eller Weeping Willows, Lars Winnerbäck eller Chris Isaak?
För närvarande rullar Kent mest på grund av att jag inte orkar byta spellista på iTunes, så i mitt fall är det bara lathet.
Det kanske är dags att bryta latheten och byta spellista nu…?
* * *
Kläder är intressant inte bara för att de är trevligt att inte behöva knalla runt på stan näck, utan också för att det ligger ganska mycket statement bakom ens klädval.
Häromdagen kände jag mig extremt odefinierbar: ett par ganska så loose Lee-jeans, ett par svarta sneakers, en grön luvtröja, palestinasjal och slutligen en svart rock ovanpå hela kreationen. Vad ska man kalla det? Post-skate/street/missförstådd poet/somethin’?
Jag brukar vara ganska så omständig när det gäller kläder. Jag är skapligt mån om vad jag klär på mig och att exempelvis mina skor ska synka bra ihop med tröjan. Kläder är med andra ord både trevligt och viktigt. I alla fall om du frågar mig…
Det är också intressant att just ens kläder snabbt dömer en tämligen snabbt. Ser jag ett par Converse (eller Clarks)-skor och ett par Cheap Monday-byxor tänker jag automatiskt: ”Jaha, en popkille/tjej. Han/hon har säkert alla Blur-plattorna, minst ett Kent-album och kanske två-tre Charlatans-skivor. Sedan hänger det säkert ett par Velvet Underground-affischer på väggen och ett stort gäng konsertposters runt om i lägenheten.” Om jag däremot ser en no name-jacka, ett par ”vanliga” jeans tänker jag Svensson-tillvaro med pulvermos, en tavla med ett gråtande barn, ekfanér, heltäckningsmattor i ”dova” färger (det vill säga mörkgrönt och brunsvart), bruna 70-tals möbler med gula tvärränder och framförallt tänker jag: gillestuga. Gillestuga är sjuttiotal om något! Aldrig förr har det placerats så många bordtennisbord i så många gillestugor som just under 70-talet. Jag tror att det resonerades på det här sättet när gillestugan lanserades: ”Nej men, titta älskling: ett helt rum bara för att umgås i. Helt underbart!”
Oj då… Nu svävade jag visst ut här märker jag. Det gör i och för sig absolut ingenting men det är bra om man håller sig till ämnet.
Det skulle ju handla om hur kläder sätter en stämpel vare sig man vill det eller inte. Men jag tror också att det är just stämpel många människor vill åt: man klär sig i vissa kläder för att känna någon form av tillhörighet. Man vill känna ”Ja men titta, där går en annan person i Clarks-skor och då kan jag interagera med den personen och känna att vi har någonting gemensamt.”
Det är intressant hur mycket man kan tänka över medan man står i hissen på väg nerför i tornet en alldeles vanlig onsdag.
/Elfwingson