Det såg bra ut för en dag sedan. Då var det barmark och man trodde att vintern inte är så tokig ändå. Fel, fel och åter fel hade jag. I morse kom snön och jävlades återigen med alla studenter med sina vita mössor under jackan inklusive mig.
NEJ! Vintern är inte fin! Den är kall. Alldeles för kall. Jag kan i och för sig njuta av att titta på vintern, men så fort jag är tvungen att gå ut i den så kräks jag blod och galla.
Ve den som lovordar vintern och all jävla snö i min närvaro.
* * *
I lördags var det dags igen: L och T, mina soldater skulle komma till Norrköping. Från början var planen att jag skulle gå ut, supa skallen i tusen bitar, komma hem och vakna dagen därpå med mycket ont i huvudet.
Nu blev det inte så och det kanske var bäst så. Man vet aldrig vad jag kan få för mig när jag blir packad…
Jag lovade stortsint att jag minsann skulle bjuda på middag, vin och kaffe. Precis när jag lovat allt det där kom jag på att jag inte hade städat på nästan två veckor. ”Åh herregud! Kan man inte hämta en traktor och liksom forsla undan allting bara för några timmar och sedan forsla tillbaka alla grejer igen” tänkte jag medan golvet försvann under alla nummer av Metro. Efter några minuters överläggning med mig själv kom jag fram till att det lät lite komplicerat att ordna fram en traktor en lördagseftermiddag. Så det blev till att städa vare sig jag ville det eller inte.
Vad sa du? Onödigt att städa när det ”bara” är ens bästa vänner som kommer och käkar middag?
Fuck you, det SKA se bra ut och eftersom jag inte låter vem som helst komma hit så är det ju noga att det är städat när det väl kommer hit någon. Städat eller ostädat, i vilket fall som helst hade jag en enormt bra stund när de väl kom hit och jag stormtrivdes varenda minut. Dessutom var käket gott och jag hade till och med lagt fram en matta på golvet.
Vuxenpoäng…
* * *
Någon sa ”Ja men, du ser ju inte ut som en missförstådd poet?” till mig och log (troligtvis var det så att hon trodde att hon såg söt ut när hon log så där. Jag blev mest irriterad) ”Nä, det är väl också en jävla tur det” hade jag lust att säga men det sa jag aldrig (det är för övrigt mycket jag tänker men aldrig någonsin säger). Exempelvis: Den gängse uppfattningen (eller fördomen) om en poet/konstnär är denna/denne ska vara klädd i svart twenty-four seven, bara en röd (alt. färgglad halsduk), bära basker, röka Galoais’, dricka kopiösa mängder rödvin, sitta med pannan i djupa veck, prata om Döden (eller någonting annat upplyftande), se pjäser ingen ser, läsa böcker ingen annan läser och vara allmänt svår. Och framförallt ska man lyssna på ”svår” musik, typ frijazz och/eller depprock. Det är en underlig värld vi lever i när det finns ”missförstådda poeter” överallt som inte ens röker. Underligt eftersom de avviker från den gängse uppfattningen. Det är bra.
Det är bra både att världen är underlig och att det finns människor som avviker från alla fördomar.
* * *
”Jag ger dig två chanser, kompis. Spolar du dem så är du nog ganska så körd är jag rädd.”
I bland blir jag sur och ibland blir jag det inte. I dag blev jag sur. Två gånger dessutom. Det är segt när man inte hört av någon på typ hundra år och när man väl hörs av blir det kaos av allting. Samma sak när någon dyker upp i den minsta rutan i världen och berättar om någonting både länge och ingående. Och som den förstående människa jag är så lyssnar jag naturligtvis. Sedan frågar vederbörande hur det står till med mig, lyssnar i cirka tio sekunder och sedan ”måste dra”. Fuck that! Förstående? Ja, till en viss del men sedan blir jag bara asförbannad och vill spränga någonting.
Å ena sidan är nog ganska dömande tror jag, men å andra sidan försöker jag ge de flesta människor en andra chans. En andra chans är nog de flesta värda. Inte alla, men skapligt många. Det finns emellertid anledningar till att jag bara ger människor två chanser i hela världen. Den här killen kommer inte så många människor nära. Visst, jag kanske förlorar på det nu, men jag vinner på det i längden. Jag lovar: jag vinner på det i längden. Behandla mig respektlöst och jag unleashes hell upon you och jag lovar att du inte kommer att gå hel genom det. Barnsligt? Säkerligen. Töntigt? Absolut. Men jag tror också att det är jävligt mänskligt också.
Jag kan vara extremt cynisk, sarkastisk och taskig mot dem jag tycker förtjänar det. Alltså, inte cynisk och sarkastisk på det där sköna och roliga sättet utan bara på det sättet som kommer att få dig att må extremt dåligt, tvivla på din egen förmåga och inse att du har gjort bort dig för andra och sista gången.
Det var nog bara det…
/Elfwingson