När T pratar om det här folkrock-projektet så omnämner han det nästan alltid som vår skiva. Missförstå mig inte här nu, jag ser det som en stor ära att få producera hans musik. Att vara en liten, liten del i den här stora processen och till slut vara personen som får allt att smälta ihop och få allt att stämma. Men någonstans längst in i den vänstra hjärtkammaren, protesterar musikern å det grövsta: "Hörru, skriver du text och musik så är du låtskrivare. Lägger du lite gitarrer, en baslinje samt lite vispar så är du musiker. Fixar du ihop den här smeten, kastar in ett par stråkpålägg och mixar allting så att det når en lyssningsbar nivå och inte distar någonstans så är du producent". Jag förstår hans resonemang vad det gäller ”vår” skiva. Å andra sidan så är det obönhörligen hans låtar. Det är han som skriver all text och musik och det är slutligen han som står som upphovsman. Det kan ingen ta ifrån honom. Samtidigt får man ju stå som måltavla för diverse glåpord. Som låtskrivare tar du den första anfallsvågen av dålig kritik. Det är ”vår” skiva på det sättet att jag någon gång då och då kommer med någon smart idé om att ”man kanske skulle göra så här...” Sprungen ur en månghövdad hydra av musikalitet så blir det ändå jag (som producent, nota bene) som får fixa till arren (vilket gör mig till arrangör för både ”Vita nätter” samt den här, än så länge, obetitlade folkrock-skivan). Det är till sist jag som får lägga den där såsiga gitarrslingan klockan fem på morgonen. Och det är slutligen jag som får steppa in och säga ifrån när arren bara växer och växer likt ett gigantiskt svampmoln över Hiroshima och nästan blir löjligt stora. Samtidigt så har T, den här gången, försökt kliva ur den där låtskrivarrollen och arrat upp flera av låtarna i huvudet. Om det sedan kommer ut på andra sidan och låter som han en gång har tänkt, vet jag inte. Än så länge så har han inte sagt någonting så då kör jag på det som är.
I dagens skivrecensioner skrivs det väldigt sällan om prducentens roll. Det kan jag i och för sig förstå, men ändå... Det fokuseras (för) mycket på textsnickeriet, låtuppbyggnad och framförandet. Ytterst sällan, men det händer, nämns ordet ”sound” men då nämns det uteslutande alltid i fråga om bandets/artistens ”sound”. Vad många människor inte vet om är att detta ”sound” oftast är ett helt kapitel för sig. Visst, bandet/artisten har förvisso ett eget ”sound” men lika ofta är det ett fabricerat sound. Och vem har då tillvekrat detta sound? Jo, prducenten. Han har, med olika sorters uppminingstekniker, plug-ins och förstärkare lyckats med att skapa ett helt unikt sound för bandet/artisten. Givetsvis har bandet/artisten varit med även i denna process som långsamt växer fram under mixningen, men det är upp till producenten att vara lyhörd och helt enkelt göra sitt jobb: att få fram bandets/artistens önskemål. Det är nu jag kommer att knyta an till den här textens första del. Under både inspelning och mixning har T och jag börjat känna varandra på ett rent proffesionellt plan. Mellan två tuggor av en mandelkubb säger han någonting i stil med: ”Här, förstår du, här ska det vara snålt med gitarrer” eller ”Äh, va fan! Lägg något pianoplink-plonk här...whatever... Du fattar vad jag menar”. Han har som sagt var redan en tanke om hur han vill att det ska låta eller vara arrat, men besitter helt enkelt inte fackkunskaperna att få ner dem på tejp vare sig det gäller musikaliskt eller producentmässigt. Å andra sidan är inte jag i närheten av hans underbara låtsnickeri eller melodibyggen.
Vi möts halvvägs och fingrar lite på gitarrerna, tar ett par cigg, dricker mera kaffe och kastar oss in i låtproduktionen på nytt.
Vad ska man säga?
Tack!
/Elfwingson