Happiness is a warm gun

eller "Pang, du är död!"

Ja, jag älskar musik och musikproduktion i (nästan) alla former. Ja, jag tycker om att läsa böcker. Ja, jag gillar att se på film och ja, jag tycker att umgås med mina vänner, käka en middag eller bara hänga ut med dem. Men det finns någonting mer som bringar mig lycka och det är att spela Palystation 2-spel. Inte så att jag direkt spottar på Xbox 360 eller något annat format. Nej, det är mer så att jag råkar äga en PS2-maskin och gör det bästa av situationen. Vilka titlar tror du då (som inte känner mig ett dugg) skänker mig den kortvariga lycka som ändå PS2 är?
Sport? Inte en chans. Beat 'em-up? Nej, det är alldeles för rörigt. Racinglir? Nope! Horror? Hell no, jag är alldeles för lättskrämd!

Nej, de titlar som finns i hyllan är FPS i allmänhet och 2:a världskriget i synnerhet. Framförallt finns där de tre Call Of Duty-titlarna till PS2. Medal Of Honor är väl helt OK, men de hamnar på en jumboplats i det här sammanhanget. Det där med att rädda hela världen och ensam ändra hela krigets förlopp är lite väl mycket äventyr och känns lite...fånigt. Det duger som tidsfördriv men inte mer än så. Då är Call of Duty mer intressant. Där ingår du i en mindre squad hela tiden och är skapligt beroende av dina gruppmedlemmar hela tiden. Även om du alltid går i täten så har de alltid din rygg. Det känns bra på många sätt och vis.

Jag känner att jag kanske borde lägga in en kort förklaring här: FPS står för First person shooter och innebär du ser allt utifrån huvudpersonens perspektiv hela tiden. Det finns ingen kameravinkel som kan kika runt hörnen och varje steg kan bli, under rätt förutsättningar, ett litet äventyr. Detta perspektiv är, det ska erkännas, lite begränsat men gör desto mer för spelupplevelsen.

De tre största titlarna inom den här genren (2:a världskriget-FPS) utgörs av Call of Duty, Medal of Honor samt Brothers In Arms. Brothers In Arms är lite för mycket platoon-uppbyggda, Medal Of Honor är för mycket lekstuga men just Call Of Duty fastnade jag för. Även om inledningsbanan till Call of Duty: Finest Hour är nästintill plankad från Medal Of Honor: Frontline's första bana (den med landstigningen i Normandie), så gör Infinity Ward en egen grej av detta kaos. Det är svulstigt, det är mycket stråkmattor i soundtracket och mycket kulor och krut. Men där finns också ambialens inför kriget. I MoH: Frontline ska du storma stranden på Normandie. Punkt slut. Du hajar grejen ganska snabbt. Skjut där och där för att lägga nedtryckande eld på bunkrarna så att sjukvårdarna ska kunna hjälpa sårade soldater. Sedan ska du in i de enorma bunkerkomplexen för att utföra smärre uppdrag (exempelvis knalla sönder en radio för att skära av kommunikationerna till artilleriet). Så där ja. Det gör du i en handvändnig.

Men i redan i CoD's första bana (Stalingrad) har man som sagt gjort en egen grej av den här stormningsdetaljen: du är en av flera tusen ryska infanterister som ingår i ett gigantiskt armémaskineri. Du och dina kamrater har nyss kommit över Volga, överlevt båtfärden, granathelvetet och kastas nu in i striden. Ett par sekunder står du där och tittar upp mot höjden som är skyms av rök, damm och eld. Redan där hittar man en stor skillnad från Medal... Ambivalensen inför kriget. Du har ingen större lust att ge dig in i den där striden. Mot alla odds ska man springa, krypa och åla sig uppåt. Allt detta under våldsam spärreld från både tunga granatkastare och MG 42-eld. Eller hur! ”Fuck this” är det första man tänker och lägger benen på ryggen eller håller sig jävligt dold bakom en tegelmur för att inte bli skjuten sönder och samman. Men gör du detta så kan du ge dig fan på att NKVD's säkringstrupper bakåt mejar ner dig (tro mig, jag har provat). När så paniken, skräcken och alieneringen har lagt sig och du har accepterat ditt öde som rysk soldat fortsätter du (utan vapen men däremot med en ammoclip) springa vidare. Alla CoD-titlar genomsyras av det här: det är bombkrevader som slår ned. Kulsprutekärvar piskar runt dig och dina befäl skriker hela tiden på dig vad du borde göra när du ligger nerborrad i gyttjan och helst av allt bara vill sitta hemma på din veranda och dricka en kall öl. Men också dina squadmembers som dör och jag tror att spelutvecklarna vill att du som spelare ska liksom bli riktigt förbannad på din fiende när du ser honom, med hjälp av en en MP40, sprätta upp buken på din kamrat. Jag vet inte om det där gäller just för mig, men lite tagen blir man ju allt. Detta plus att du under spelets gång får kämpa både som ryss, engelsman och amerikan är intressant eftersom kriget inte bara utkämpades av jänkare (vilket många andra spelutvecklara tycks ha missat). Dessutom får man prova på att vara skytt/bombare ombord ett Liberator-plan vilket är något som är ett skönt avbrott om man nu skuttat runt som infanterist/stridsvagnschef under ett antal timmar. Att det sedan finns mer eller minder omöjliga banor (jag tänker här på Aachen-banan) gör ju inte spelet mindre ointressant. Det ska helt enkelt finnas några sådan banor som man får slita både länge och väl med. Det förlänger speltiden vilket bara är kul.

I Call Of Duty: Big Red One tog de det här konceptet med kamratanda ett steg längre. Du ingår i den amerikanska Första divisionen (the Big Red One) som kämpade såväl som i Nordafrika, Italien samt den västeuropeiska krigsskådeplatsen. Du och din grupp som består av ett gäng pratglada herrar från hela USA svetsas sakta men säkert ihop och till slut fungerar som en perfekt enhet. Då och då faller någon ifrån. Blir skjuten eller sprängd i småbitar och dina team-mates reagerar våldsamt mänskligt. Så även du, hoppas spelutvecklarna. Även Normandie finns med som en bana i Big Red One men det är mer kaos, kulor och krut. Det är mer förvirrat och på så sätt ett steg närmare verkligheten (tror jag).

I Call of Duty 3 har man slipat sina närstridsknivar rejält och infört en ny grej i spelserien: close comabat-mode. Jävlar, vad det går undan! I de tidigare titlarna har man, på sin höjd, kunnat däcka sin fiende med ett slag med gevärskolven men nu... I ena sekunden smyger du runt i ett sönderbombat hus och i nästa står du där öga mot öga med en SS-skytt tätt intill dig som inget hellre vill än att skära dig i småstrimlor med sin bajonett. Bara en sådan sak! Då är man helt plötsligt inte så kaxig. Även om det just i de ögonblicken bara är ett förbannat handkontrollstryckande så är man förmodligen så desperat som man blir i en sådan här närstridssituation. Två andra saker som också genomsyrar CoD-titlarna är stor noggranhet på miljöer, stämning och musik samt en historiskt korrekthet (tack för det). Inget har lämnats åt slumpen.

Nåväl...

När jag inte gör det ena så gör jag det andra men i bland blir det bara ett antals timmars avkoppling i form av blodig strid: jag kastar mig ur mitt foxhole, rullar upp en skyttegrav, skjuter ner ett par Fallshirmjäger, kastar en otroligt välriktad granat mot ett tyskt kulsprutenäste, smäcker in ett nytt magasin i min Thompson och rusar vidare.

Aldrig förr har det varit så kul att wasta Krauts.

/Elfwingson