Dagar som denna är inte ovanliga.
Omgiven av vänner, sol och musikproduktion ger jag mig så gott som alltid i kast med dagliga sysslor. Efter att ha stigit upp och fått solen i ansiktet påbörjade jag dagen runt nio-tiden med att inmundiga en äkta engelsk frukost. Sedan satte jag mig och pysslade vidare med Atlas (låten som kommer att bli något av ett litet mästerverk när väl M lagt sin sångstämma). Framåt tolv-tiden var det då dags för dagens andra mästerverk: oxfilé, sås, lingonsylt och potatis. Allt detta garanterat mjölkfritt. Redan under förberedelsen av oxfilén brast jag ut i spontansång och den här gången var det samtliga spår från Wrecking Ball (Emmylou Harris) och Travis' nya otroliga The Boy Without A Name som stod på repetoaren. Så, medan potatisarna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet, ringde M och berättade att, hon efter sin operation, mådde tip fucking top. Så min dag blev om möjligt ännu bättre eftersom att jag faktiskt har varit lite orolig över att det skulle gå käpprätt åt helvete. Men nu blev det inte så och det var ju tur för alla inblandade.
Efter M's redogörelse var det så min tur och jag kände väldigt starkt att jag borde berätta om min helg. Det gjorde jag också. Hon fick dessutom den osminkade sanningen och den skrattade hon hjärtligt över. Helgen gick, milt sagt, i festens tecken och jag fick chans att träffa på T's fantastiska kollegor. Framförallt en utav dem var ofantligt kul att få träffa och det ena med det andra... Nåväl, den första tanken som slog mig på söndagsmorgonen var ju så klart att jag skulle se till att glömma alla dumheter jag både sa och gjorde så vi kan göra om det nästa helg igen. När lunchen var uppäten så ringde N och talade om att hon minsann var trött på all snö nu och att det helt enkelt fick bli vår på stört. Jag kontrade med en utav de stora snackisarna på sista tiden, den om att man siktat kantareller ute i skogarna. N blev då mäkta arg och tyckte att det var rejält orättvist att VI fick kantareller i januari och inte de. Men så är det i bland: life's a bitch och inte ett dugg rättvist. Kantareller som jag för övrigt tycker är skogens mest sympatiska växt som dessutom smakar fenomenalt gott.
Dagen förflöt med diverse sysslor och telefonsamtal och plötsligt var kvällen över mig med kvällspasset på jobbet. Efter några timmar så var jag tillbaka i produktionens underbara välrd och fortsatte med Atlas-låten. Blir den bara hälften så bra så har den en given plats på skivan. Och då är det fan i mig S:t Persgatan som have to go! Sorry baby, den måste bli just den låten som får maka på sig. Men du I, du har ju fått din versionen av S:t Persgatan så thank God for small favours. Atlas är helt enkelt bättre och smälter in på skivan med en nästan äcklig precision. Att det sedan blir en vacker kvinna som lägger en vers och en call- and responsestämma är ju bara ett stort plus.
För de som inte förstod det så upprepar jag det ännu en gång: Travis' nya platta sparkar hårdare än hårdast och hör sedan! Köp eller stjäl den men du SKA ha tag på ett ex. En mer välproddad skiva får man leta efter just nu.
/Elfwingson