Jag tror att jag har tagit upp det här en gång förut, men när jag en gång i tiden fick en gitarr och harvade i pojkrummet så var tanken att jag skulle bli superkänd rockstar, stå på alla scener som fanns och rock n' rolla mig själv tillbaka till något som kan liknas vid komatillstånd. Så här i efterhand så ser vi alla att det blev inte så (och tur är väl det). Den musiken jag har skrivit och fått ner på tejp nu är någonting helt annat. Den blir man ingen rockstar på och det är jag oerhört medveten om. Som sagt så vill jag inte bli känd. Inte som låtskrivare i alla fall. Jag vill bli erkänd musikproducent och numera har jag kommit lite närmare målet. Allears har varit en mycket bra plattform och superlativen har halgat över mig och det tackar jag så klart för. I det fallet är jag faktiskt mer ödmjuk än många andra eftersom jag själv ibland inte sätter mig själv på höga hästar (om det inte är någon form av självironi inblandat vilket det i och för sig ganska ofta är) á la Idol-audition. Du vet det här ”Jag-ska-bli-stjärna-för-jag-är-bäst-och-jag-kan-minsann-sjunga!” Fy fan!
Nåväl, min egen musik jag pysslat med det senaste halvåret är kanske inte gjord för scenisk framställning. Inte så att det är speciellt svårt att framföra men det är arret. Av gammal vana vet jag att scenljudet ofta är ganska tunt och man får ibland inte fram exempelvis mellanregistret i gitarrerna och eftersom att 90% av min musik baseras just på ackgitarrer så kan det blir en jävla soppa av allting. Det skulle förmodligen gröta ihop sig rejält och då skulle mitt hjärta blöda. Förmodligen skulle jag vilja vara på plats hundra timmar innan själva giget och helt enkelt övervaka ljudteknikern till stort förtret för honom. Jag skulle nog stå och liksom kontrollera honom/henne och lägga mig i en hel massa. ”Ska du verkligen köra med de DÄR mikarna? JAG hade nog valt de HÄR” och så vidare. Till slut skulle nog ljudteknikern bli så förbannad att han/hon körde ner en C-1000 i halsen på mig. Det finns nämligen inget värre för en (live)musiker när PA-ljudet är åt helvete och man står där och inser att det bara är att köra på, den uppfuckade ljudbilden till trots. Det finns ungefär niohundra saker som kan gå fel under ett livegig och hälften inträffar for sure. På riktigt. Men om nu de här låtarna skulle framföras på scenen så vet jag redan vilka musiker som skulle vara inblandade. Först och främst A på trummor och perka*. Han håller takten jävligt bra och kan lägga toppstämmor när det behövs. J skulle få dubbla på elgura samt Hammond och så klart lägga andrastämman. T skulle harva på sin ackgura för att feta till ljudbilden och vara kompgitarrist hela giget och på så sätt få, tillsammans med A, stå för lite av ryggraden i låtarna. D skulle spela bas och helt enkelt få lära sig linjerna (någonting som han kanske skulle ogilla till en börja men sedan skulle allting falla på plats).
Så för att svara på frågan C: det lär nog dröja men den dagen som jag har det här crewet i ryggen på scen i en stad nära dig så kommer du att få vara den första att få veta det, jag lovar.
/Elfwingson
PS J, jag garanterar att jag inte skulle knäcka några strängar på gitarren under hela giget. Inte en enda faktiskt! DS
*För dem som inte är bevandrade i musikslang så kan jag avslöja att ”perka” är detsamma som percussion. Det vill säga trummor och diverse rytminstrument.