Nyss avslutade jag ett litet brev till L. Brevet som sådant är tänkt att vara ett oerhört pedagogiskt samt putslustigt appendix till en fyrspårs-skiva som jag tänkt att ordna sedan i januari. Men ungefär fyra hundra andra saker har kommit mellan men nu så är det äntligen klart. Nåväl, på den här skivan finns ett spår, ”1000”. med och jag togs tillbaka till 2010 och en kaotisk sommar. Senare, på hösten, var låten inspelad till belåtenhet och färdigmixad. Jag minns också hur C nämnde att hon nästintill brutit ihop på det mest storslagna sätt när hon hört den. ”[...] och jag kände mig skitlöjlig. Jag fattar inte vad det är med den som är så jävla sorgligt” berättade hon.
Efter att ha läst igenom ett par texter från 2010 (samt ett mail) så kände jag att jag var tvungen att bringa klarhet över några detaljer. C och jag gick alltså skilda vägar för ett bra tag sedan. Vi hörs inte lika ofta, någonting som i ärlighetens namn, kan tillskriva oss båda två, men vi har åtminstone producerat lite musik ihop under det senaste året. Fast det där är en sanning med modifikation eftersom att det är jag som producerat och hon har varit med och mixat. En tämligen strikt affärsrelation tog vid eftersom att vi insåg att ett samarbete tyvärr inte skulle kunna genomföras på något annat sätt. Att det hände var mest för att hon ville ha någonting i pop/rockgenren att mixa på så varför inte låta någon annan ta över, liksom. Hon tyckte att det var spännande att för en gångs skull inte mixa på något av sina electronica-projekt utan ha ”riktiga instrument, inspelade på riktigt” att bearbeta. Till en början lät det faktiskt inget vidare men hon har lärt sig även det där. Nu var det ett tag sedan jag hörde något material men jag tror att det går bra för henne. Jag är inte den som är så vansinnigt snabb på att svara på vare sig mail eller SMS men på något sätt har hon blivit nedprioriterad men jag antar att det är en utav många vägar livet kan ta, helt enkelt. Jag funderade ett tag efter mitt uppbrott med C om jag verkligen gjort rätt och om jag kunnat göra mer. Jag kom fram till samma svar varje gång; nej. Men jag vet också att hon var upprörd och otroligt ledsen efteråt. Men jag frångick allt jag brukar stå för och lät henne vara i fred med sin (relativa) sorg och ilska. Jag fick säga det jag ville ha sagt och även om jag hatade mig själv innerligt i det där ögonblicket så visste jag att jag gjorde helt och hållet rätt. Det finns liksom en gräns för hur mycket man kan kriga och slita sig själv i bitar för någonting. Eller i och för sig; är det rätt så kanske man gör det men...
Man kan helt enkelt inte vinna jämt.
/Elfwingson