Emmylou Harris sjunger ”meet me at he wrecking ball. I'll wear something pretty and white” och i samma sekund tittar jag på ert foto från den där dagen ni var nyförlovade. Pappa hade inte skaffat skägg än och du har en vacker vit klänning på dig och de där hornbågade glasögonen. Ni är båda så vackra och lyckliga att det nästan gör lite ont.
* * *
Under påsken (som bjöd på typiskt aprilväder med all vad det innebar) hälsade jag på mina föräldrar. Det var både trevligt, tragiskt och nyttigt. Trevligt för att det faktiskt är väldigt kul att träffa dem. Tragiskt för att en familjemedlem har försvunnit rent personlighetsmässigt och nyttigt för att det var väldigt bra för mig att förlika mig med tanken att denna familjemedlem aldrig någonsin kommer att bli sig själv igen. Jag minns när vi förr i världen satt i köket om nätterna. De andra hade gått och lagt sig och kvar fanns bara vi och en evighetslång natt. Tystnaden hade lägrat sig över huset och vi brukade ha på nattradion väldig, väldigt svagt. Svalt skval i bakgrunden. Musik man inte egentligen behövde bry sig om. Musik som bara...fanns. Vi satt vid köksbordet; du med ditt korsord och jag med min bok. Vi rökte och i bland så pratade vi till och med med varandra. Korta men kärnfulla kommentarer. I bland frågade du om något ord eller om någon artist som du inte visste namnet på. Fastän du var en jävel på synonymer och klarade av de flesta artister eller ”kändisar” så behövde du min hjälp. Det hände ytterst sällan men det hände. Men för det mesta var vi väldig tysta när vi satt där. Naturligt tysta för inga ord behövdes. I bland frågade du vad jag läste och jag redogjorde kort för den aktuella boken. Jag vill minnas att det var olika böcker varje gång och du undrade hur jag orkade läsa en nya bok varje gång. Jag menade att det inte var något problem då jag alltid älskat att läsa och på så sätt drömma mig bort till fjärran länder och exotiska platser långt, långt bort.
Vid varje hel timme slog den där förbannade klockan ute i vardagsrummet och vi blev alltid nästan rosenrasande över att det inte kunde konstruerats med ett tystare klockspel. I alla fall ett som var lite mer dämpat. När klockan slog 12 var det stört omöjligt att för en normal konversation. Allt stannade upp för någon halv minut som den slog. Sedan fortsatte natten och vi tände varsin ny cigarett. Som jag redan sagt så pratade vi aldrig speciellt mycket men vi fanns där. Tillsammans och det skulle alltid vara så. Alltid! Även om jag flyttade till månen så skulle jag kunna komma tillbaka när som helst och sätta mig ned i köket, tända en cigarett, plocka upp en bok och läsa den under tystnad alltmedan du skulle sitta där mittemot mig med ditt korsord uppslaget, kulspetspennan i den ena handen och cigaretten i den andra.
Jag saknar dig, mamma och den du en gång var.
Fan.
/Elfwingson