Jag går motvilligt in på Domino och det första som möter mina blodsprängda ögon är… Barnfamiljer! Skrikande, snoriga barn som bara vill ha mer, mer, mer. Fler julklappar, mer kärlek och uppmärksamhet och mer ännu fler julklappar. Och alla trötta föräldrar går med på det, för inte ska väl deras barn stå på skolgården eller på sitt dagis i januari och behöva säga att de faktiskt inte fick någonting i julklapp.
Efter denna tumultartade inledning vandrar jag vidare bland snäsiga expediter, parfymdoft som nästan kväver mig och en panikartad konsumering.
En folkhop, till större delen bestående av gamla människor samt ovan nämnda barnfamiljer, står och väntar på någonting. Nyfikenheten tar till slut överhand och jag frågar en beskäftig Securitasvakt vad det är som är på gång. ”Luciatåg” väser han tystare än tystast, försöker se viktigt och myndig ut.
”Åh herregud! Nu har jag hamnat fel så in i helvete” tänker jag medan jag desperat försöker hitta ut ur labyrinten. Men det är naturligtvis för sent. Det vitklädda luciatåget skrider värdigt fram och tar sin uppgift på största allvar. Medan alla runt mig suckar av välbehag och medan det viskas ”Guuuud så fina de är” är det första som slår mig att av alla tio brudar i luciatåget är bara en utav dem brunett. Resten är blonda. Hur fan kommer det sig?
Brunetten är givetvis inkvoterad.
Jag har nämligen hört att det ska ligga helt i tiden.
* * *
Jag är inte speciellt trött och har ingen större lust att sova.
T undrar om allting är precis som vanligt (vilket det olyckligtvis är) eller om det är någon förändring. Vad fan säger man? Allt är som vanligt.
Jag blev tjutig i kväll. Det är inget vidare när man inte har en jävla aning om vad det är som är så förbannat fel. På något sätt så är det väl så att man helt enkelt inte bör veta det för sitt eget bästa. Världen kanske bli bättre om man inte förstår allting…?
Jag saknar jämt och ständigt.
Det är nog min grej: att sakna en massa saker och företeelser som aldrig kommer igen, men mest av allt saknar jag mig själv. Jag saknar den sköna och farligt självsäkra personen som visste mycket och förstod allt. Jag ibland undrar vart han egentligen tog vägen. Gick han vilse på vägen, sprang han och gömde sig eller sitter han någonstans och gråter som det barn han är? Tänk om jag tappat honom för alltid?! Vad händer då? Honom kan jag inte vara utan, då blir det jobbigt.
Fan, vad jag saknar mig själv i bland.
Ska det verkligen var så här? Ska varenda natt vara så förbannat mörk?
Jag vet inte.
Jag ser inte skillnad på nätterna längre.
/Elfwingson