E pratar om förhållanden och att det ofta är motsatserna som dras till varandra och under någon timme blir det allvar av allting. Det mesta avhandlas och jag undrar om hon har träffat någon. ”På sätt och vis kan man kanske säga” säger hon och ler sitt mycket finurliga leende och dricker sin andra kopp kaffe. ”Keep me posted” är det sista jag säger. ”Behöver jag verkligen det?” frågar hon och menar att jag borde kunna räkna ut saker och ting på egen hand. Hon säger att jag borde ge henne en god natt-kram och för en sekund överväger jag faktiskt tanken men inser till slut att det skulle vara för mycket.
Till slut säger hon hej då och menar att det är alldeles för ensamt för den avdankade flickan i den jättelika sängen med alla kuddarna.
Under ett par sekunder är förvirringen total men jag lyckas till slut att ordna upp alla tankar och ord som under konversationen gång har vuxit sig alltför stora för en tjugosexåring i Tornet.
* * *
H går online, tindrar med ögonen och utropar: ”JULKALENDER!!!”
Jag blir fullkomligt överrumplad och undrar vad som är så fantastiskt med just julkalendern.
Hon svarar: ”Man måste ju titta på den och avgöra om den är någonting att ha fattar du väl?!”
Jag förstår faktiskt ingenting och undrar på hur många år jag inte sett julkalendern. Jag minns vagt Trolltider men sedan är det stopp.
Det är bara att inse: min barndoms jul är borta och den kommer aldrig mer igen.
Jag tycker verkligen inte om julen längre. Den har blivit ett nödvändigt ont men nog kan även jag stå ut i några få timmar för att inte verka alltför bitter.
Även om H pratar om sin prins mest hela tiden, om vilka möbler de ska köpa och vilket lyckligt liv de kommer att få, är H den enda som får mig att le nästan hela tiden. Det ska hon ungefär en miljon tack för. Hon är grym utan att veta om det. Någon gång ska jag skicka ett brev till henne och berätta det för henne.
Hon är värd det, H.
* * *
Mellan skvalmusiken i Nattradion pratas det om att det ska bli den kallaste vintern på länge. Det talas om både ”vargavinter” och ”värsta vintern i mannaminne”.
”Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?” undrar jag och sveper jackan ännu hårdare runt mig när jag står uppe på taket. Det är ingen som tvingat mig dit upp under pistolhot, jag lovar. Jag går dit upp av egen, fri vilja. Det är som sagt den sista lugna tillflyktsorten. Man kan nästan låtsas att man står i en korg under en varmluftsballong, så högt är det. Och jag som har en vansinnig höjdskräck! Det är ju fullkomligt absurt att jag då kan vara upp på taket och trivas.
Men faktum är att uppe på taket känner jag mig säkrare än någon annanstans.
När jag somnade hade Nattradion precis slutat och ersatts av Morgonpasset.
/Elfwingson