För många nätter sedan sa jag till L via fiberoptiken att jag inte är bra på någonting, men att jag verkligen fösöker att hitta rätt igen. Men inte ens det lyckas jag med. Jag försöker bringa ordning i kaoset och ”get my shit together” och hon svarade att det är bra att jag tänker på mig själv just nu. Men det är när jag tänker på mig själv som det blir jävligt. På riktigt.Det är när skuggorna lägrar sig över nätter som denna som det blir jävligt. Jag tänker på mig själv och blir bara förbannad. Jag blir förbannad för att jag aldrig lyckas att åstadkomma någonting. Jag är och förblir det stora misslyckandet. Misslyckandet personifierat, typ.
"Tänk om jag aldrig blir hel igen?"
Och det är när jag tänker så som jag faktisk blir rädd.
På riktigt.
H säger under ett snabbt ögonblick att ”du måste ta hand om dig själv också och inte bara tänka på andra hela tiden” och det är därför som jag blir ”farsan”, ”morsan” och ”brorsan” till L och T. Jag blir den mest överbeskyddande personen i världen som alltid oroar sig (säkerligen ofta helt i onödan). Sanningen är den att jag inte har så många andra att bry mig om när allt kommer omkring och det är då både T och L får stora skopor med stränga tillsägelser och husmoderliga små råd om hur man till exempel botar en förkylning. Jag kväver dem båda i uppmuntrande ord, fåniga vykort, bekräftelse och gamla ord i ny förpackning. Löjligt egentligen, men vad fan ska jag göra?
Hjälpa mig själv?
Fuck that, det har jag försökt med i snart ett år och ingenting har ju inte blivit så värst mycket bättre av det. Men jag har ju försökt. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag har försökt med att vända mina egna ord mot mig själv men helt utan framgång. Jag ville stå på egna ben, men de gick av när jag provade.
Fy fan…
Vad gör man?
Dricker vin och gömmer sig under täcket vettskrämd inför världen utanför.
Fy fan vad ensam jag känner mig…
* * *
Jag stirrar ner i en gammal dagboksanteckning skriven för några månader sedan: ”Är du verkligen säker på att det inte är straffbart att var så här glad? När ska någon sparka in dörren, ta dig i kragen och försäkra att allting bara var en bluff?”
Hur många nätter har jag inte suttit på sängkanten och undrat varför i helvete man aldrig får som man vill. Och hur många nätter har jag inte varit lika hopplöst uppgiven och undrat när allting ska bli som i en amerikansk feelgood-film.
* * *
Du vet, L när man inte skrattat och menat det på fyra dagar så är det faktiskt jävligt skönt att höra hur du, helt oväntat, pratar med en annan röst. Du lyste upp min dag med ungefär en miljon watt och det ska du ha lika många ”tack” för.
L fortsätter att prata (dock med sin vanliga röst den här gången) om pepparkaksdeg och jag minns vagt soliga vintersöndagar i mina föräldrars kök. Allting badade i skönt ljus och allting doftade nybakat. Samtidigt ställde sig en liten svarthårig pojke på tå så att nästippen precis nådde upp till bordskanten och nallade pepparkaksdeg medan han trodde att mamman inte såg.
Sedan kom tonåren: fullständigt livsfarliga och fyllda av dödligt allvar.
Åh herregud vad jag saknar mina barndomsår…
/Elfwingson