Jag fyller dagen och natten med jobb och det är mitt sätt att rymma bort ifrån verkligheten. Ett sätt som fungerar bra. Men jag har egentligen ingen lust att jobba. Jag vill bara sova. Sova, sova, sova… Jag vill sova men kan inte.
Snart är det juluppehåll och då ska jag sova hur mycket som helst.
Jag vill bara sova. Jag vill i och för sig ganska mycket, men det går bara åt helvete allting.
Precis som med sömnen.
* * *
E går online och jag undrar vad som hände med festen hon skulle gå på och som hon har pratat om i hundra år. ”Alltså… Jag ville inte gå dit. Jag ville hellre vara ensam i kväll för att jag känner att jag behöver vara det” svarar hon. Tja, vem behöver inte vara ensam, E?
Jag är hellre ensam nu än om tjugo år.
”Jag tror att jag skulle kunna trivas i ditt sällskap” säger hon plötsligt och man nästan hör hur trafiken brusar utanför hennes fönster. ”Ja, i två månader. Sedan skulle du för alltid ångra att överhuvudtaget tänkte tanken” tänker jag tystare än bomull.
”Hm, du kanske missade en helvetes bra fest där, kompis. Vem vet, du kanske missade din blivande man bara för att du inte gick på den där festen” svarar jag och försöker avleda samtalet till någonting helt annat.
”Nää, det tror jag inte” säger hon och skrattar. ”Dessutom är det roligare att prata med dig. Kan jag inte ta och ringa i stället?” frågar hon.
Och kvällen bara fortsatte…
* * *
Medan jag sitter i mitt älskade fönster och röker nattens fjortonde cigarett tänker jag på en sak T sa i somras: ”Fan, kan vi inte ha kul tillsammans också? Jag menar, så att det inte bara blir så här deppigt och ’vi ska alla en gång dö’ liksom. Kan vi inte skratta ihop och ha kul ihop också?”
Det kan vi säkert. T. Det är sådant man upptäcker med tiden.
I bland kommer jag på mig själv att fundera på hur det vore om han, L och jag bodde i samma stad. Då skulle vi nog springa in i varandras kök en gång i timmen, göra en Kramer (från Seinfeldt du vet) och bara rusa in och typ… Ta en glass eller någonting i den stilen.
Själv vet jag om att jag vilken dag som helst i veckan skulle kunna sparka in L’s ytterdörr och bryskt be om en kopp kaffe. Och tänk, jag skulle inte bara få en kopp kaffe utan jag skulle även få sällskap för några få timmar också.
Som sagt: det är nog drömmarna som skiljer oss från djuren. Och jag är världsbäst på att drömma om den finaste illusionen.
* * *
Jag har städat i dag. Mest eftersom jag behövde fylla dagen med någonting annat än jobb. Men nu kan det inte bli mer städat. Det kanske är bäst att stöka ner igen så att man får en anledning till att städa.
Men i bland tror jag att det är någon som kommer hit medan jag är borta och stökar till. Stökar till på ren jävlighet liksom.
Helt plötsligt var inte natten så mörk längre. Det började i stället snöa och blev mycket, mycket kallare. Fy fan, jag tror att jag drabbas av hypotermi snart.
/Elfwingson