…och sedan kom natten.
Ja, det kunde ju inte vara mer tydligt! Natten kom och tragiken med den. Eller ”tragik” är väl att ta i, men det blev i alla fall bra mycket mörkare. Men det blev inte mörkare än att jag kunde se världen med klara ögon. Men visst, jag kände mig mer än ensam än jag brukar göra och rymde därför till K-huset där lyckligtvis vinet redan stod framme. Så för några timmar fick jag gott vin och sällskap, men till slut blev jag tvungen att gå därifrån. Det gjorde ingenting eftersom jag blir lite piggare och bättre till mods efter de få timmarna i sällskap med andra människor.
När jag kommer ut på gatan är det varmt, nästan kvavt. Så jag beslutar mig att ta en rejäl promenad. Det duggar lite men det gör ingenting eftersom utomhus under gatlyktorna känner jag mig någorlunda lugn. Jag lovar mig själv att gå en lång promenad, fast besluten om att inte gå hem förrän jag känner mig helt lugn. ”Skit samma om jag inte kan sova i natt, jag är hellre nöjd nu än om fyra timmar” tänker jag medan jag går förbi alla de krogar och pubar där många andra sitter och dricker sig till lycka. Jag skulle kunna supa ner mig och vara helt lycklig, men det gör jag inte eftersom att jag har viljestyrkan och förmågan att kunna välja bort den metoden vilket jag bara är förbannat glad över.
* * *
Det är precis sådana här nätter jag verkligen inte tycker om. Nätter fyllda med… Ingenting. Tristessen blir nästan för mycket ibland. Sakta men säkert kommer den smygande känslan av total ensamhet alldeles för nära och känslan är klibbig, ondskefull och förvirrad.
Jag vet inte vad som är mest sjukt: att jag inte kan sova eller att jag numera har vant mig vid det.
/Elfwingson