Tänk vad ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” kan göra. Det gör ganska mycket i min verklighet i alla fall, OK! Ett sådant SMS kan få den mest stelfrusna tjugosexåring att tina upp.
Samtidigt är ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” nog mer än vad man skulle ha fått ur någon annan klockan sju en mycket grå, trist och kall torsdagsmorgon.
”Här sitter jag, har ätit en halv fralla och känner mig redan spyfärdig. Och klockan är bara kvart i åtta!
Det här kan ju sluta hur fan som helst…”
Egentligen började dagen redan vid klockan fem i morse då jag steg upp och tänkte att hela världen var blåsvart och aldrig ville ljusna. Men jag steg in i duschen, lutade mig mot den kaklade väggen och sakta men säkert vaknade.
* * *
Intervjuer, fullspäckade scheman, lunch i en lokal med nedtonad belysning, en rundvandring som får mig att tänka tillbaka på dimmiga dagar och nätter i replokalen, fler intervjuer och bla bla bla…
* * *
”Åh herregud vilken jävla dag! Jag är tröttare än tröttast. Jag vill bara hem nu. Jag vill bara vara hemma nu och sjunka ned under täcket och sova tills det blir vår igen. Den här förbannade vintern tar nästan död på mig. Fy fan, vad kallt det är! Kylan biter inte. Den biter inte. Kylan sitter utanpå. Hjälp…”
Medan jag satt där på tåget och undrade om jag någonsin skulle komma fram till slutdestinationen
höll E mig sällskap igen, precis som hon hade gjort hela morgonen. Det var oerhört trevligt eftersom jag var, utan att överdriva det minsta, fullkomligt uttråkad. Då är det trevligt att ha någon som berättar om dagens alla onödiga detaljer på ett skojfriskt sätt. E har den förmågan och det är ju bra. Det är ju inte bara bra utan det uppskattas E.
Det uppskattas som fan.
Bara så att du vet…
/Elfwingson