Jag hade en sådan märklig dröm i natt: jag drömde att jag inte kunde prata. Alltså, inte så att jag inte kunde prata med T och L, utan mer att jag inte kunde prata överhuvudtaget. Det kändes helskumt och jävligt skrämmande.
Ungefär som den gången för hundra år sedan när jag vakande och på fullt allvar trodde att jag hade blivit förlamad. Panik rådde i ungefär två minuter tills jag upptäckte att det bara var lakanet som hade snott sig runt på under en kvavfylld natt.
* * *
Med berått mod kastar jag mig ut i dagens gärningar och tror verkligen att någonting nyttigt ska bli uträttat. Tänk, så fel man kan få i bland. I dag hade jag totalt fel. Inte ett rätt.
Jag rusar upp till K-huset och försöker hitta någon form av smärtlindring och jag hittar den i form av en flaska rött och med den tryggt i famnen somnar jag nästan.
Jag tvivlar på mig själv åt helvete för mycket.
Det finns anledningar till det, men jag borde inte göra det. Det är mycket jag inte borde. Röka exempelvis men det gör jag i alla fall. Jag borde sova. Men det gör jag inte heller. Det misslyckades fullständigt.
Det är därför som jag sitter och skriver en text, som i samma sekund som den publiceras, glöms bort precis som jag redan har glömt bort vad som hände i går.
* * *
E stormar in och vänder upp och ner på hela världen under två ögonblick (eller var det två timmar?). Hon talar om sin nystädade lägenhet som om det vore ett paradis. Jag undrar lite försiktigt om hon inte borde ta och lugna ner sig med kaffet. Hon skyller på överskottsenergi och dricker ännu en kopp latte. Hon säger att hon är världsmästarinna på bakning och att hitta fel män. Det tror jag säkert. Men det är så sant som det är sagt: ”Man får kyssa många grodor innan man hittar sitt svin”. Det får varenda människa lära sig eftersom det liksom tillhör hela den där smutsiga växa-upp-grejen.
Hon dricker sin latte och pratar på om varför världen är så underlig och hon frågar mig i ett rykande ögonblick vad JAG drömmer om. Om jag somnar så drömmer jag om…
Just det: ingenting.
Åtminstone vill jag inte komma ihåg det jag högst eventuellt drömde om. Att lakanen ligger virade runt mig räcker som bevis.
Sedan frågar hon om varför man aldrig får som man vill.
Ja, varför får man aldrig som man vill?
Det kan du ju fortsätta att fråga dig, E. Men vad du än gör, sluta inte att drömma. Gör som jag: säg att verkligheten suger och att man lika gärna kan leva i en illusion (som man vet inte stämmer) livet ut.
Det hjälper, jag lovar… eller kanske inte. Jag vet faktiskt inte längre om vin och en desillusionerad världsåskådning hjälper. Inte här i alla fall, men jag har redan bestämt mig att vänta ut allting och vi kan ju låtsas att vintern inte kommer att bli så kall.
Sedan säger hon att hon finner det märkligt att jag faktiskt är singel och att ingen har blivit charmad till döds än och ”en massa andra saker”.
Tro mig E, det finns så mycket mer är märkligt med mig.
* * *
Ringer J och välkomnar henne tillbaka till det råkalla Sverige. Välkommen tillbaka till en grå vardag där ingen aldrig någonsin hinner med 3:ans spårvagn.
Det är skönt att höra någon prata om sina upplevelser och intryck av ett annat land. Små historier om små ögonblick länkas samman till en hel roman. Sköna bloopers som bara J kan råka ut för, får mig att skratta. Vad som helst, J! Ge mig vad som helst nu! Sluta aldrig prata. Prata. Prata. Prata!
Men tills slut dör även det ögonblicket.
Hon avslutar med att säga att jag faktiskt är den förste som faktiskt ringer och säger ”välkommen tillbaka” och jag tror att det gjorde henne glad.
* * *
Jag går upp på taket, trots att det är kallare än på månen. Kvällens nittonde cigarett får mig nästan att hosta blod medan man kan se rakt upp i himlen. Jag blåser ut den stålgrå röken medan alla tittar på TV och inte förstår vad det är som händer.
Peter LeMarc gör min natt lättare och säger ”[…] och jag försöker gå bredvid dig. Jag har krafter kvar att blåsa mod”.
Peter LeMarc är grym.
* * *
Jag tycker att jag lärt mig tillräckligt mycket för att aldrig mer lita på någon igen. Jag tycker att jag har suttit tillräckligt länge i skolbänken för att inte släppa in någon igen och jag har aldrig kommit för sent till en enda lektion för att fatta att det var någonting mer än bara otur.
Tyvärr så försov jag mig till föreläsningen under temat ”Hela dig själv”.
There you have it, brorsan.
/Elfwingson