J och jag har känt varandra i snart nio år nu. Det är ju faktiskt helt galet länge när man tänker på det. Det började som ett mail som egentligen bara var ett misstag och på den vägen är det. Och jag är stolt över att ha henne som vän. Innan L och T stormade in i mitt liv var det hon som fick lyssna på hela skiten. Det var hon som bar mig genom det mörkaste av helveten när S slutade att existera. Hon får fortfarande bära mig ibland, även om jag inte spyr lika mycket längre. När världen föll ihop för snart ett år sedan sa även hon ”det trodde jag aldrig” och ”du är fin och är värd någon mycket bättre”. Och hon blev insyltad men brydde sig inte om det. Insyltad blev hon, men tog även det utan att säga högt att hon ibland tröttnar på mitt gnäll.
Nio år… Jag vet inte hur många pojk- och flickvänner som har passerat, men många är det. Vi har traskat igenom en massa mörka vinternätter och ljusa vårdagar. Hon har varit borta på andra sidan jorden och ändå skickat sina brev och vykort.
Hon har någonting positivt hos sig som faktiskt gör att hon sticker ut i från den stora mängden. Inte det där überkäcka (som bara blir jobbigt) utan mer ett stilla, lugnt och säkert intryck. Hon är den som förr i världen (och även på senare år) viskat hemligheter i mitt öra och berättat sådant som aldrig kommer fram. Det är sådant vår vänskap bygger på tror jag: förtroende och tillit… Och att hon vågar slå mig på käften när jag går för långt.
* * *
I ett obevakat ögonblick piper mobilen och det är H som ursäktar sig och lovar att hon ska höra av sig när det finns tid. Visst… Fine… Whatever… Hon är ju kär för helvete! Hon är kär, hon och hennes prins har precis köpt en 42” HDTV och då glömmer man ju naturligtvis bort allt och alla. Tyst sväljer jag den mest bittra kommentaren och säger ”Du, det är lugnt”.
Jag ljög.
* * *
”Hur gick det? Hur gick det? Hur gick det?” frågar E och syftar på vårt gig. Först undrar jag tyst för mig själv vad fan hon menar, men blir sedan nästan glad över att hon kom ihåg någonting överhuvudtaget. Jag hänger av mig jackan och ställer gitarren i hörnet. Alla fönster blinkar och alla vill mig någonting. Utan minsta samvetskval stänger jag ner dem ett efter ett.
Det känns bra.
E fortsätter att prata om saker som gör henne inspirerad och om att hon vill hitta någonting som sätter i gång hennes kreativa sida. Eftersom jag bara har ett intresse: musik, säger jag givetvis att hon borde lära sig att spela ett instrument. ”Nää, jag är inte musikalisk” svarar hon. Det är inte sant. Alla är musikaliska. Det tar bara lite olika tid för var och en att lära sig.
”Men du spelar ju gitarr! Då kunde ju kanske du lära mig det?” säger hon, lyser upp och dricker sin upp sin latte. Åh herregud… Jag är ingen pedagog! Jag är värdelös på att lära ut saker eftersom jag har för dåligt tålamod. Högt sa jag: ”Nåväl, det är ju bra om man kommer i gång lite själv först…”
Som sagt: jag gräver ner mig i min skyttegrav när jag vädrar blod.
Jag är livrädd men jag är fan i mig livrädd med stil.
Tror jag...
* * *
Det bästa som hände i dag var inte att jag vaknade i tid till morgonmötet. Det var inte att jag faktiskt hade tillräckligt mycket pengar att köpa ett paket cigaretter och det var inte vårt gig på kvällen… Det bästa som hände i dag var att L ringde och höll mig sällskap några timmar under dagen trots min sviktande balans och att världen gjorde ont.
/Elfwingson