E säger att hon är världsbäst på att skilja på skämt och allvar. Det är nog bäst för henne det, för i kväll blev det allvar medan hon såg mig genom den minsta rutan i hela världen. Det blev allvar och jag fick en anledning att skydda mig bakom en mur av skämt. Som sagt: skämten är alltid min bastion mot allting. Hon vet om det men hon krigar ändå och det är nästan så att jag blir lite imponerad.
Jag misstänker starkt att E på fullaste allvar försöker slå sönder min värld igen. Krossa vartenda fönster i min lägenhet och dricka upp allt mitt kaffe. Hon frågade om hon fick göra det. Dricka upp mitt kaffe, alltså ”[…] men det skulle ju bli lite kallt i min lägenhet om någon fick för sig att krossa fönsterglaset och jag fryser redan som det är och kaffet kan du säkert ordna själv” svarade jag.
Jag bryr mig faktiskt inte om att jag var dryg som fan när jag sa så.
Men E bara skrattar och pratar om tvåsamheten som om det vore någonting vackert (vilket det säkerligen är, det är bara det att jag inte tror på det, sedan världen föll i hop den senaste gången) och om att det är ”våga eller vinn” som gäller.
Jag vare sig vågar eller vinner... Någonsin.
* * *
Jag har tinnitus så därför kunde jag inte sova i natt.
Det är när alla normala ljud försvinner som det tjuter och brusar i mina öron Den höga tonen stiger, faller och sitter kvar medan det brusar som från havet långt, långt borta…
Jag försöker förgäves att störa ut tonen och bruset med Nattradion, men inte ens det hjälper.
Jag tror att huvudet ska sprängas i tusen bitar.
”Permanent hörselskada” kallas det och det kommer alltid att vara så här. Det finns ingen räddning för mig längre och det är många års exponering i replokalen som till slut har kostat mer än någonting annat.
Det finns en anledning till att jag måste skrika ”va!?” ungefär fyra-fem gånger under ett telefonsamtal. Det finns en anledning till att jag inte kan urskilja röster och ljud omkring mig.
När någon log nedlåtande och sa ”hörapparat” trodde jag att jag skulle dö. Hörapparat vid tjugosex års ålder, det är ju faktiskt inte klokt någonstans.
Hela episoden slutar med att jag förbannar mina egna öron för att de förstörde min sömn.
* * *
Jag går ut i decembernatten och undrar vart alla människor håller hus. Bara de gula gatlyktorna glor på mig och det räcker mer än nog, tycker jag. K-huset är tömt och alla andra människor håller sig undan. Det är nästan skrämmande lite människor ute. Det beror nog mest på att de flesta har mer vett i huvudet och inte i onödan ger sig ut i natten. Bara några hemvändare snubblar hemåt burna av mängder med alkohol. Kommer hem sent och ser att T har ringt. Det är alldeles för sent att ringa tillbaka så att jag rymmer upp på taket i stället. Där är det lugnt, kallt och skönt.
När jag tänder nattens tjugonionde cigarett känner jag hur det svider i halsen.
* * *
Vet du, vissa dagar klarar jag inte av att se mig själv i spegeln.
I dag var en sådan dag men det gör faktiskt ingenting.
Jag är van.
/Elfwingson