sker ligger jag säkert och jag är alltid lika mån om att inte göra om samma misstag igen.Ett äckligt gult ljus sipprar ut genom dörrspringorna och många tror att det är så jävla fint, ljust och en massa blommor överallt på andra sidan. Fuck that, jag har varit där och insett att så verkligen inte är fallet. Jag törs inte se framtiden bakom alla dörrar jag stänger.
Jag är för feg.
Tänk om jag aldrig blir modig igen?
Vad kommer att hända då?!
Vad fan händer då?
* * *
Jag får för mig att jag ska lyssna på ett band jag inte hört på mycket länge, Broder Daniel. ”I’ll Be Gone” rullar igång och… Åh herregud vad länge sedan!
Tänk vad musiken och paniken kunde göra med en artonåring som inte visste speciellt mycket om livet ens då.
* * *
E marscherar in och undrar varför det ska vara så förbannat kallt i just hennes lägenhet och undrar i samma andetag om det är lika kallt hos mig. ”Här är det alltid istid” tänker jag och undrar om det inte är dags att bli vår snart. Högt säger jag: ”Ja visst, här är det varmt som fan!”
”Vad bra, då kanske man kan få hälsa på och passa på att ta med sig lite värme” svarar hon och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Så någonstans i hennes värld var det säkert asroligt. Jag förstod det aldrig helt och hållet.
Den lilla värme som alstras här uppkommer när jag pratar med L eller T över telefon och den värmen är jag fan i mig mån om att behålla och hålla vid liv. Den värmen kan man ju inte hålla på att ge bort bara så där.
Då skulle jag ju frysa ihjäl.
/Elfwingson