Jaha…
Då var det dags igen: ännu ett gigantiskt stort projekt är till ända. Och precis som förra gången sitter jag på golvet och undrar vad fan jag ska ta mig till nu. Vad ska jag nu fylla dagarna med?
Vad ska jag nu bli upptagen med? Läsa en god bok pärm till pärm kanske. Det var faktiskt länge sedan jag gjorde det.
Fatta vilken antiklimax det blir efter ett stort projekt! Som tur är så finns det någonting som kallas ”utvärdering” och för några dagar framöver kan jag gå vilse i fraser som ”kompis, vi borde ha gjort så här i stället”. Men även utvärderingen kommer att bli klar och då är jag tillbaka på noll.
Som alltid.
* * *
För några nätter sedan var det kallt (och kylan har jag gnällt nog om för ett tag nu). Det jag skulle komma till att det även var stjärnklart. För när jag stod där uppe på taket tänkte jag:
”En klar kväll som den här inser man faktiskt hur ofattbart stort universum faktiskt är. Jag undrar vad grottmänniskan tänkte när han tittade på den stora, mörka himlen. Han såg väl att han var en pytteliten del av skapelsen, men han begrep inget om stjärnor, planeter och kometer. Tänk så stor och mystisk natten måste ha framstått för honom. Jag slår vad om att han kände sig väldigt liten och rädd. Precis lika liten och rädd som jag oftast känner mig och det är…”
Längre än så hann jag inte. Mobilen ringde och H gjorde sig påmind om att hon fanns.
* * *
Medan jag går hem regnar det innanför kragen och in på bara skelettet. Det är så kallt att jag nästan fryser till is. Det är mörkare än mörkast runt omkring mig. Allas världar ramlar ihop nästan samtidigt. Då! I precis samma ögonblick som en bil i hög fart brände förbi mig och jag på fullaste allvar trodde att min sista stund var kommen piper det till i mobilen.
Långa rader av svarta bokstäver på en grön botten tog mig tillbaka till verkligheten.
Det kanske var bäst så?
/Elfwingson