För dig som följt den här bloggen sedan start (oktober 2005) vet om att saknad är en utav de starkaste känslorna jag har. Banalt och fånigt? Kanske, men ack så sant. Tyvärr är det så och jag ber om ursäkt. S kan jag fortfarande sakna emellanåt. Hon som aldrig blev en Överlevare och gjorde slut på allt i ett badkar fullt av sitt eget blod. H-bandet kan jag fortfarande sakna. Alla sköna stunder och garv vi delade. Jag kan sakna de första två åren i Norpan och allt vad de innebar i fråga om att växa som producent och som människa. Jag kan sakna den femåriga pojken med de alldeles för stora skorna och den röda plyschtröjan med rallybilsmotiv.
Saknad som sagt. Jag saknar. Det är en av mina grejer.
Jag har aldrig, aldrig någonsin saknat L så mycket som jag gjorde under midsommarhelgen. Efter en större katastrof på jobbet bröt jag ihop senare på natten medan hon hörde på. Det kändes...hm... Kompis, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det så att du ska förstå. Det liksom skar genom hjärtat. Det regnade splittrat glas över mina ögon medan jag stirrade ner i avgrunden och det brände som av eld över mina läppar. Jag har, som sagt, aldrig saknat på det sättet förut. Kanske berodde det på att jag för några timmar var helt under isen. Det kanske berodde på att jag stod med tåspetsarna på gränsen till vad jag orkar med. Eller så berodde det på att jag faktiskt behövde och älskade henne så innerligt de där timmarna. Jag vet inte... Saknade henne gjorde jag i vilket fall som helst. Så oerhört mycket. Jag saknade och jag saknar och the bottomline is: jag saknar hennes”hallå” i hallen om dagen och just nu saknar jag hennes heta utandningsluft mot min hals.
Kalla mig naiv och löjlig men så är det.
Vi ses i drömmarna...
/Elfwingson