Egentligen minns jag bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen. Egentligen minns jag ingenting. Förutom att världen runt oss, vårdbiträdet och den som snart skulle dö, gick i gråtoner. Förutom hans ögon. De var blågröna. Två blågröna avgrunder som skrek till mig att de aldrig, aldrig någonsin ville slockna. Aldrig. Själv skrek jag inte. Jag viskade lugnt och tyst. Jag sa att allt skulle bli bra och att han snart skulle få hjälp. Han höll mig hårt i armen. Jag kramade hans hand. Jag försökte stryka hans hår. Jag försökte så jävla mycket. Jag var nästan proffessionell. Men bara nästan. Jag var aldrig tillräckligt proffsig för att kunna rädda honom. Men...
Eller jag vet faktiskt inte.
Nej, det fanns faktiskt ingenting jag kunde göra. Hör du det?! Ingenting. Så är det. Men...
Jag vet inte...
Jag vll så gärna tro att det inte var hans grej att dö sådär i händerna på ett vårdbiträde som helst av allt ville rymma därifrån. Helst av allt skulle han dött lugnt och stilla med sin dotter och sitt enda barnbarn vid sin sida. Det blev aldrig så. Han dog i armana på ett vårdbiträde som egentligen inte ville vara där.
Jag minns bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen.
Fan
/Elfwingson