Det är så sant som det är sagt: det är när man letar som minst som man finner kvinnan i sitt liv...
Det är L som tar fram de bästa sidorna hos mig och låter mig vara som jag är. Hon som vill vara bakom mig, framför mig, bredvid mig, på mig, under mig och i mig. Hon som älskar mig för den jag är och som, enligt egen utsago, tänker fortsätta med det. Hon som rör vid mitt innersta och varje gång får det att skälva av lycka. Hon som, om morgonen, sitter i mitt kök, dricker kaffe och som jag inte kan sluta titta på. Hon som väcker mig varje morgon medelst kyssar och oändligt varma kramar. Henne jag är ute och går med så gott som varje kväll och som jag dryftar livets små spörsmål med under tiden. Hon som, nästan jämt, lyssnar på mina små betraktelser och vardagsfilosoferande. Och till slut är det henne jag somnar bredvid om nätterna. Jag somnar tryggt eftersom jag vet om att jag vill dela allt med henne.
Det är L som tar fram de bästa sidorna hos mig och låter mig vara som jag är. Hon som vill vara bakom mig, framför mig, bredvid mig, på mig, under mig och i mig. Hon som älskar mig för den jag är och som, enligt egen utsago, tänker fortsätta med det. Hon som rör vid mitt innersta och varje gång får det att skälva av lycka. Hon som, om morgonen, sitter i mitt kök, dricker kaffe och som jag inte kan sluta titta på. Hon som väcker mig varje morgon medelst kyssar och oändligt varma kramar. Henne jag är ute och går med så gott som varje kväll och som jag dryftar livets små spörsmål med under tiden. Hon som, nästan jämt, lyssnar på mina små betraktelser och vardagsfilosoferande. Och till slut är det henne jag somnar bredvid om nätterna. Jag somnar tryggt eftersom jag vet om att jag vill dela allt med henne.
Berättade jag om hur mycket jag älskar henne och på vilket sätt?
Sa jag att hon är kvinnan i mitt liv?Talade jag om att jag inte ser solen längre eftersom hon hela tiden dansar framför min hornhinna?
Beskrev jag hur jag hittade hem eftersom stjärnorna var tända och lyste hela vägen?
Viskade jag tillräckligt högt...?