För över ett år sedan hörde jag L sjunga för första gången. Låten var Proud Mary och jag satt på andra sidan bordet och ackompanjerade henne på en röd gitarr genom vindimmorna.
Medan vi lyssnade på omproduktionen av Paperweight (ja, den här versionen blev faktiskt bättre) igår kväll slog L och jag fast att våra röster passar väldigt bra ihop. Det där visste jag om redan när jag hörde henne sjunga Vikens visa första gången. Kalla det för arbetsskada om du vill men jag bara visste att balansen mellan våra röster är helt enkelt skulle vara oslagbar. Alltså, hon har en fantastiskt röst om du inte har fattat vad jag menar. Hon har nämligen den där sårbarheten som är så jävla svår att hitta bland sångare. Hon har det där sköra i sig på något sätt. Det är i och för sig väldigt svårt att tro när man träffar henne men tro mig; den finns där och när hon tar fram den är det nästan så att änglarna gråter. Så vacker är den. Det är när hon tar fram den på någon vemodig låt som till exempel Om du lämnar mig nu eller Himmelstalund som jag ryser av välbehag hela tiden. S:t Persgatan likaså. Den är visserligen inte speciellt vemodig men låten passar henne. Efter några vändor där både jag och T provat på sånginsatsen var jag nästan på väg att ge upp låtjävlen tills det slog mig att L åtminstone borde göra ett sångtest på den. Så blev det också. Även om jag förmodligen var alldeles för bufflig när jag pressade henne under den sångsessionen fanns det en anledning till det; jag visste helt enkelt att hon skulle ro det i land. Och jag fick rätt. Jag älskar för övrigt att ha rätt.
Nåväl, L har massor med andra fina egenskaper men det är ändå rösten som många gånger slår mig till marken. Även om den ligger på tejp tillsammans med diverse gitarrer, trummor och reverb eller tyst viskar i mitt öra så fäller den mig lika hårt i asfalten varje gång.
/Elfwingson
Det var i och för sig någonting mer jag skulle berätta om men det tar jag en annan gång, OK.