För bara några timmar sedan fick jag reda på att jorden blev en själ fattigare i helgen. Men himlen blev förvisso en ängel rikare. Jag kan den här känslan; magen knyter sig, ögonen blir grumliga och en kall, kall kåre kryper längs med min ryggrad. I vilket fall som helst så har jag nog inte riktigt fattat att du är borta. Inte riktigt än. Men jag antar att det snart slår mig på käften. Är det inte märkligt det där med att sorg verkligen, verkligen kan förlama en?
I nästan tre år trampade vi samma grus du och jag. Gata upp och gata ner har vi traskat runt i Norrköping och pratat, skrattat, tjutit, bråkat eller bara hållit käften. Så många gånger vi höll hårt i varandra och kastade oss ut i det där stora Ingenting. ”Kom vi går till solen” sa du ganska ofta, tog mig i handen och drog ut mig från skuggorna. Det var din grej. Vi slogs för varandra du och jag. Mot inskränkthet, mot dumhet och mot rikspuckon som aldrig lät dig vara som du är. Strömmens glittrande vatten flöt bredvid oss och lummiga grenar som hängde över våra huvuden medan vi tog långa promenader under en värmande sommarsol. Kent-konserten i maj 2005 där du gav mig en kram och sa att du aldrig sett någon som kunnat gå upp i musik så mycket. Hur många gånger satt vi inte på torntaket och undrade vart i helvete egentligen livet skulle ta oss och hur många kalla vinternätter gick vi längs med Norra promenaden och menade att allén ner mot biblioteket var Norrköpings mest vackra plats. Du lyckades alltid att se det fina i allting. Även i det som var fult eller bara hemskt. Ett resonemang jag verkligen tog till mig och sakta men säkert kände att jag kan hålla med om.
Du och jag gjorde den där sista östgötasommaren till någonting bra och jag fotograferade allting med min ögonblickskamera. Jag fick nog aldrig chansen att berätta hur otroligt tacksam jag är över att varit din vän. Men nu när jag sitter här och försöker intala mig själv att ”händer det någonting bra, så händer det någonting dåligt och det är bara så det är att vara homo sapiens” tycker jag ändå att allting känns så förbannat orättvist.
Så mycket vi sa, så mycket vi gjorde och så mycket vi skrattade när vi sa och gjorde allting. Jag skulle dansa på ditt bröllop och du skulle förmodligen återigen ha skrattat. Men nu har ännu ett skratt tystnat. Jag saknar dig och ditt skratt, min vän.
Med kärlek till Linda - Hovfotografen (och givetvis till samtliga familjemedlemmar).
/Elfwingson