I bland kan man få för sig att vilja göra om i sitt hem. Personligen känner jag inte det suget lika mycket efter min make over i slutet av förra sommaren. L pratade visserligen om att även trolla fram en fondvägg i mitt vardagsrum men nu råkar jag gilla min vägg precis som den är. Stilren, grå och intetsägande. Ungefär som jag är alltså.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.
För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.
/Elfwingson
För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.