Jag vet inte om du som läser det här har blivit bedragen någon gång. Jag har blivit bedragen. Två gånger dessutom och jag garanterar dig att det har varit lika överjävligt varje gång. Men först och främst vill jag bara säga att det där med otrohet kan vara knepigt eftersom att vi alla är olika och har olika definitioner på kärlek och förhållanden. En del tycker att gränsen går vid en kyss medan andra menar att gränsen för länge sedan är nådd vid ”fel” sorts tankar om någon annan. Ja, jag vet att det finns lika många anledningar till att människor är otrogna som det finns människor, men det spelar ingen roll. Otrohet är inte OK i min värld. Att jag skulle vara otrogen är någonting som helt enkelt inte existerar i min värld. Den sortens smärta skulle jag helt enkelt inte tillåta mig själv att tillfoga någon man säger sig älska. Nåväl, jag tänker inte sitta här och fåna mig om huruvida det är OK med otrohet eller inte eftersom att det inte är det den här texten ska handla om...
Som sagt; två gånger har jag faktiskt råkat ut för det där. Första gången var 1997 och jag hade, sanningen att säga, inte så värst mycket koll på världen. Framförallt inte kärleken. Andra gången var 2005, jag hade mer koll på världen runt omkring mig och lite mer koll på kärleken. Jag tänker inte sitta här och dra upp en massa onödiga detaljer. Låt mig bara säga att vi var förlovade och att hon, efter över fyra år, var otrogen och vårt förhållande tog abrupt slut. Mer behöver du inte veta. Givetvis var jag oerhört ledsen, förblindad av svartsjuka (och primalt ursinne) samt kände mig kränkt å det grövsta. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta henne för det hon hade gjort mot mig och mot oss. Nåväl, tiden gick och vardagen började så sakta att komma tillbaka. Så är det ju; man går, trots allt, vidare och inser att det som inte dödar en gör en starkare.
Någonstans mot slutet av december 2007 var jag ute och gick en kvällspromenad. Det var förmodligen kallt och snön låg tämligen vit på marken. Antagligen strosade jag runt som bara jag kan, sparkade i en snöhög eller två och tänkte troligtvis på just ingenting. Helt plötsligt stannade jag upp och förblev stående. Ganska högt för mig själv sa jag ”E, jag har förlåtit dig”. Sedan blev jag tyst för att efter något minut traska vidare. Omedelbart efteråt kände jag en väldigt lättnad. Eller njaaa... ”lättnad” är nog fel ord. ”Lugn” är nog ett bättre ord. Stillsamt lugn. Inte för att den där otrohetsaffären hade gnagt mig under alla år utan det var mest för min egen skull. Kanske för att testa mig själv eller någonting i den stilen. Ett stillsamt lugn lägrade sig över mig i alla fall.
En befogad följdfråga du kanske ställer dig nu är om jag någonsin har sagt till E att jag faktiskt förlåtit henne men det har jag inte. Vi har inte pratat sedan 2005 och det är inte mer med det. Vi hade liksom inte mer att säga och vi var/är oerhört klara med varandra. Nu känns det ju verkligen märkligt om jag skulle ringa henne och säga det. Det känns liksom... Onödigt. Det var inte för hennes eller vår skull som jag sa det där, det var som sagt för min egen. Nu är det 2009 och jag är lika lite OK med otrohet som då men ordspråket är fortfarande ”att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt”.
Jag är inte på några sätt närmare gudomligheten tack vare den där lilla detaljen men jag är lugn och det är någonting jag är väldigt stolt över.
/Elfwingson