När vissa musiker besöker vararanda i varandras hem börjar det alltid fingras på instrumenten. Om T är här börjar stegar han nästan alltid fram till gitarrerna, plockar ut en och sätter sig till att lira några licks. Samma sak om jag är hos honom; jag plockar fram hans gura och går loss på något gammal örhänge. Det är liksom någonting som faller sig naturligt och det är inte mer med det.
Jag har tänkt på att det där förekommer nog ytterst sällan i en symfoniorkester. Där är alla ekvrilibister på sina specifika instrument. Spelar man oboe så spelar man oboe och ingenting annat. Eller det gör man nog men det är nog sällan som man berättar om det eller visar det. Dessutom är det inte helt politiskt korrekt att ta sig friheten att börja spela på någon anns instrument bara sådär. Det är nog inte så att en försteflöjtist släntrar fram till cembalo-traktören och frågar om man ”får lira ett par takter”. Lika overkligt skulle det vara om percussion-nissen, under ett break med Radiosymfonikerna, kom fram till valthornistern och säger ”Bra gjort där på sjuttiofjärde takten. Jag måste bara säga att jag tycker att du lirar ett råskönt instrument. Får man prova virveln eller? Förresten, skriver du eget?”
En annan situation som jag tror förekommer väldigt sällan är den här (och nu måste du tänka dig följande scenario); det är en sommarkväll/natt. Ett ganska stort gäng sitter runt en eld på en strand någonstans i Sverige. Det pratas. Det sänks ett par öl. Ystra skratt river sönder pratkulissen då och då. Någon kanske lirar munspel medan en annan softar med några sköna ackord på en gammal nylonsträngad Landola-gitarr. Då skulle det nog inte hända att en kille/tjej släpar fram en harpa och frågar musikanterna: ”Tjena! Får man hänga på eller vad säger ni? Proud Mary i D-dur. En, två, tre, fyr...” I grund och botten tror jag i och för sig att alla musiker hyser stor respekt för varandra. Jag har visserligen stött på musiker (som uteslutande sysslat med en mer klassiskt orienterad musikform än mig) menat att om man spelar gitarr, ukelele eller kazoo bör betraktas som musikalisk outlaw.
Men jag tror att även dessa personer innerst inne tyckte att även jag var en ganska skön snubbe fastän jag bara spelar gitarr. Det svåra var bara att erkänna det.
/Elfwingson