När jag frågar S om någonting behöver jag oftast a second opinion i en fråga, ett påstående eller en situation. Hon är otroligt insiktsfull och har vettiga svar på saker och ting som jag undrar över. Därför blir hon skrämmande ofta måltavla för mina funderingar och frågor.
För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.
Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.
I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.
/Elfwingson