"Fa-an, vilken jävla kärring du är" - T

”Yo, brorsa. Vad händer?”
”Ptja, jag är tjutig”
”Va fan, är det någonting som har hänt eller!?”
”Nej då, jag blir bara såhär i bland. Jag har väl helt enkelt PMS eller någonting...”

Sådär skulle ett telefonsamtal kunna låta mellan T och mig men jag garanterar dig att det inte är någon fara. Jag blir faktiskt sådär ibland. Tjutig. Gråtig. Och det är i 99,9 % av fallen ingenting fara på taket. Jag kan helt enkelt bara börja störttjuta över just ingenting. Gråtmild. Attackgråt. Kalla det vad du vill, men så är det i alla fall. Det behöver egentligen inte finnas någon trigger. Inget speciellt rörande eller snyftframkallande. Det bara... Kommer. Jo tack, jag mår ganska hyfsat. Har konstant ont i magtrakten, men det vet vi ju alla vad det beror på. Det där kommer inte åt mig längre eftersom att jag lagt ner att överhuvudtaget försöka förstå och jag glider vidare i tillvaron med inställningen att ”det som händer, det händer när det händer”.
Jag får å andra sidan aldrig de där tjutepisoderna bland folk eftersom att det skulle kännas skumt.
Nåväl, mitt i all galenskap så finns det vackra saker och en ganska fin grej med det här är att jag alltid känner mig lättad. Som om det liksom behövdes lite gråt för att balansera upp, min annars så trevliga, tillvaro lite.

* * *

Jag drömde om någonting jobbigt för ett tag sedan. Det sprängde sönder min sömn och jag vaknade ungefär två gånger i timmen och varje gång var det där jobbiga nästan pinsamt att erkänna för mig själv. Men när jag väl gjort det så berättade jag om det där jobbiga för någon annan och det kändes bra att ha gjort det. Men så är det i bland; för att kunna erkänna någonting för någon annan så bör man nog erkänna för sig själv. Det är nog där resan till att inse sina egna tillkortakommanden börjar.

Nåväl, om jag är tjutig eller bara fånig i dina ögon så spelar ingen roll. Och det skulle vara så att jag helt enkelt har ett överskott av östrogen i kroppen så är i alla fall jag helt OK med det.
Jag vinner på det i längden, jag lovar.

/Elfwingson

Små, små snöflingor i en snöstorm

Det som stort i min värld förmodligen inte är lika stort i din värld och vice versa. Det här bloggen heter ”I periferin” av en anledning och det som är dina vardagar/psykbryt/glädjeämnen/tragedier är och förbli ute i periferin för mig. Men jag bryr mig inte mindre om dig för det.

En kväll förra veckan gick jag och till min lokala bensinmack med uppgiften att inhandla cigg och eventuellt hyra en film. På vägen dit kikade jag till på klockan och undrade stilla om jag skulle träffa på L som av någon anledning skulle vara ute i samma ärende (Marboro medium säljs av någon outgrundlig anledning bara på Statoil här i byn). ”Träffar jag henne blir jag glad” tänkte jag sekunden efter.
Nåväl, jag stegade in på macken och registrerade att varken L (eller någon annan person utöver personalen) befann sig i butiken vid tillfället, köpte mina cigg, hyrde ”The Strangers” samtidigt som jag konstaterade att jag inte träffat L (och ett ”synd” susade genom huvudet) och gick därifrån. När jag precis passerat järnvägsspåret och, som vanligt, var helt uppslukad av min egen värld hörde jag ett avlägset ”hallå!” snett framför mig. Jag ryckte till och såg rakt in i L's ansikte tvärsöver vägen. Det visade sig att hon kommit med bussen från Kalmar (där kursen hon medverkat på under veckan hållits), hoppat av på en tidig hållplats för att få en kvällspromenad. Det spelar i och för sig ingen roll vart hon kom ifrån eller vilken buss hon tagit nu när jag tänker på det...

Jag blev nästan lite chockad av det där och tänkte att slumpen spelar en märkliga spratt i bland. L menade att ”det nog var meningen”. Jag vet inte, slumpen känns mer konkret på något sätt. Att hon skulle hoppat av vid någon annan hållplats och att om jag gått en halvtimme senare hade vi aldrig stött på varandra. Hela episoden var i vilket fall som helst oerhört märklig och nästan lite skrämmande. Märkligt för att den var så extremt slumpmässig och skrämmande av samma anledning. En tämligen vanlig grej för dig men inte för mig. Märkligt och skrämmande som sagt men absolut inte mindre i min värld för det.

Snarare tvärtom.

/Elfwingson

Det var bara tallarna som var mina vittnen den gången

Jag vet inte om du som läser det här har blivit bedragen någon gång. Jag har blivit bedragen. Två gånger dessutom och jag garanterar dig att det har varit lika överjävligt varje gång. Men först och främst vill jag bara säga att det där med otrohet kan vara knepigt eftersom att vi alla är olika och har olika definitioner på kärlek och förhållanden. En del tycker att gränsen går vid en kyss medan andra menar att gränsen för länge sedan är nådd vid ”fel” sorts tankar om någon annan. Ja, jag vet att det finns lika många anledningar till att människor är otrogna som det finns människor, men det spelar ingen roll. Otrohet är inte OK i min värld. Att jag skulle vara otrogen är någonting som helt enkelt inte existerar i min värld. Den sortens smärta skulle jag helt enkelt inte tillåta mig själv att tillfoga någon man säger sig älska. Nåväl, jag tänker inte sitta här och fåna mig om huruvida det är OK med otrohet eller inte eftersom att det inte är det den här texten ska handla om...

Som sagt; två gånger har jag faktiskt råkat ut för det där. Första gången var 1997 och jag hade, sanningen att säga, inte så värst mycket koll på världen. Framförallt inte kärleken. Andra gången var 2005, jag hade mer koll på världen runt omkring mig och lite mer koll på kärleken. Jag tänker inte sitta här och dra upp en massa onödiga detaljer. Låt mig bara säga att vi var förlovade och att hon, efter över fyra år, var otrogen och vårt förhållande tog abrupt slut. Mer behöver du inte veta. Givetvis var jag oerhört ledsen, förblindad av svartsjuka (och primalt ursinne) samt kände mig kränkt å det grövsta. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta henne för det hon hade gjort mot mig och mot oss. Nåväl, tiden gick och vardagen började så sakta att komma tillbaka. Så är det ju; man går, trots allt, vidare och inser att det som inte dödar en gör en starkare.
Någonstans mot slutet av december 2007 var jag ute och gick en kvällspromenad. Det var förmodligen kallt och snön låg tämligen vit på marken. Antagligen strosade jag runt som bara jag kan, sparkade i en snöhög eller två och tänkte troligtvis på just ingenting. Helt plötsligt stannade jag upp och förblev stående. Ganska högt för mig själv sa jag ”E, jag har förlåtit dig”. Sedan blev jag tyst för att efter något minut traska vidare. Omedelbart efteråt kände jag en väldigt lättnad. Eller njaaa... ”lättnad” är nog fel ord. ”Lugn” är nog ett bättre ord. Stillsamt lugn. Inte för att den där otrohetsaffären hade gnagt mig under alla år utan det var mest för min egen skull. Kanske för att testa mig själv eller någonting i den stilen. Ett stillsamt lugn lägrade sig över mig i alla fall.

En befogad följdfråga du kanske ställer dig nu är om jag någonsin har sagt till E att jag faktiskt förlåtit henne men det har jag inte. Vi har inte pratat sedan 2005 och det är inte mer med det. Vi hade liksom inte mer att säga och vi var/är oerhört klara med varandra. Nu känns det ju verkligen märkligt om jag skulle ringa henne och säga det. Det känns liksom... Onödigt. Det var inte för hennes eller vår skull som jag sa det där, det var som sagt för min egen. Nu är det 2009 och jag är lika lite OK med otrohet som då men ordspråket är fortfarande ”att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt”.

Jag är inte på några sätt närmare gudomligheten tack vare den där lilla detaljen men jag är lugn och det är någonting jag är väldigt stolt över.

/Elfwingson

Alltså...

Jag tänkte på dig igår.
Det tillhör visserligen inte ovanligheterna men det som var mer vackert än en strålande höstdag var att jag tänkte på hur naturlig och avväpnande du kan vara. Det slog mig i helgen och framförallt i lördags natt därute på verandan. Nåväl, avväpnande som sagt. Det är i alla sin alldaglighet väldigt fantastiskt. Jag har nog aldrig träffat på någon som kan vara så avväpnande som just du.
Du har inte långt till det där porlande livsfnisset eller ett spontant gapskratt och det är alltid lika smittsamt. Samtidigt kikar i bland Det Stora Allvaret fram och natten kan bli väldigt, väldigt djup. Jag menar inte att du är ytterligheterna personifierad utan självklart representeras alla känslotillstånd men... Ptja, det jag säger är nog att ditt skratt, ditt leende och din blotta uppenbarelse alltid är lika avväpnande.
Avväpnande, varm och väldigt, väldigt fin.

/Elfwingson

Vad det gäller det här inlägget så kan jag bara säga; allt i sinom tid, jag lovar

Sjung som om du menar det

När du står framför en mikrofon i studiomiljö kan man ta om hur många gånger du vill. Du kanske inte hittar rätt ”feel” (det vill säga känsla). Du kanske inte har 100% täckning för de där orden som egentligen betyder någonting. Stundtals har jag känt mig skitfånig när jag stått där och ylat fram till exempel ”[...] så ge mig en krona för era tankar, gör mig till miljonääääääär” eller ”jag vill att allting ska ta sluuuuuuuuuuuut”. Det känns onekligen lite skitnödigt att stå där och försöka hitta känslor som man kanske, för tillfället, inte har. Det där med att sjunga med rätt sorts feel käns kanske inte naturligt. Hellre med känsla än rätt. Med det säger jag inte att det är speciellt OK att sjunga åt helvete så länge man har känsla. Då kan man lika gärna lägga ner allt vad sång heter och titta/lyssna på en Idol-audition.

Nåväl, det känns angeläget att leverera en låttext när man känner för låten i fråga och det hade ju varit märkligt om jag inte känt ett skit inför mina egna sångtexter. Om jag nu lämnar mina egna låttexter här för ett slag och reflekterar över det där med att ”känna” någonting speciellt inför en låttext. Det är kanske i bland någonting som går hand i hand med vilket humör man befinner sig i. Det kanske inte känns naturligt att leverera en jävligt deppig text när man är på strålande humör och allting känns helt OK likväl som det känns vansinnigt onaturligt att sjunga en glad och poppig låt när man är långt ner i skiten. Jag vet inte, men nog väljer man låtar efter tycker och smak. I alla fall känner jag på det viset; jag väljer låtar med texter som säger mig någonting. Som helt enkelt tilltalar mig. En låt med en text som säger allt det där som jag kanske kan säga högt men artisten säger det på ett mycket bättre sätt.
Då är det ju genast mycket enklare att sjunga och dessutom mena det.

/Elfwingson

...och allt hände medan tomaterna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet

När jag frågar S om någonting behöver jag oftast a second opinion i en fråga, ett påstående eller en situation. Hon är otroligt insiktsfull och har vettiga svar på saker och ting som jag undrar över. Därför blir hon skrämmande ofta måltavla för mina funderingar och frågor.

För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.

Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.

I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.

/Elfwingson

Få se här nu...

Arrogant, självisk, kolerisk, en modesprätt, envis, grå, dokumenterat dum (ja, någon sa faktiskt så under en, annars väldigt trevlig, promenad runt Strömmen. Vilken fantastisk kvinna!) och omänsklig.
På plus-sidan har vi lojal, vacker, envis, verbal, social, älskvärd, intressant, ödmjuk, trevlig och hjälpsam.

Frågan är vilken av vågskålarna som väger tyngst?
Välj själv, kompis!

/Elfwingson

Jag har redan gjort mitt val och insett att jag duger som jag är.