Flytten (eller ska jag kanske skriva ”flykten”?) från Norrköping föregicks av ett antal veckor fyllda med alldeles för mycket telefonerande till diverse arbetsplatser, CV, personliga brev, ”Hej-jo-det-är-såhär-förstår-du-att”, besök på Arbetsförmedlingen, tappade sugar och krossade drömmar. Men skam den som ger sig. De två sista veckorna i februari tillbringade jag på Sensus Östergötland och försökte göra mig oumbärlig (någonting som skulle visa sig vara ett tveeggat svärd). Veckorna på Sensus var sjukt roliga men hela tiden malde de där smått neggiga tankarna. Jag var skapligt förbannad på Arbetsförmedlingen vid den där tidpunkten men… Va fan... Man kan inte få allt. Men ändå. Där och då ville jag faktiskt ha allt och ingen kan jävlas med mig för det. Ibland vill man helt enkelt bara ha allt. Ganska så ofta får man det inte. Människans ha-begär är ju helt sjukligt när man tänker på det. Nåväl, efter de där veckorna på Sensus gick tiden alldeles för fort. På något konstigt vis flöt dagarna ihop och jag har inte så mycket minne av dem. Att dagarna har flutit ihop i Norrköping är i och för sig inget ovanligt men sista gången var det något mer. Det var större. Det var…
Definitivt.
Jag har faktiskt inte proddat någonting på ett bra tag nu. Det känns faktiskt ganska bra. Två projekt är på uppåtseglande: dels då T’s projekt och inom en snar framtid kommer även jag att samarbeta med D och A igen. Men tillbaka till det där med att inte proddat… Det känns som sagt var bra eftersom man blir hungrig på ett helt annat sätt. Det kanske är så att man öppnar ögonen på nytt och tillför någonting ännu bättre än vad man kanske skulle göra när man sitter och proddar hela tiden. Men tänk om jag har glömt bort hur man gör!? Eller om jag har blivit akut dum i huvudet och göra helt sämst ifrån mig!?
Återstår att se.
/Elfwingson
Foto: Christoffer