Jag har, både förr och nu, tillbringat långa stunder på diverse tågstationer. Exotiska namn som Hallsberg, Skänninge, Skelleftehamn och Rimforsa har blixtrat förbi och jag har rökt i städer som Örebro, Karlstad, Örnsköldsvik, Malmö, Göteborg och Gävle. Förutom att det kan vara oändligt tråkigt att stå på en ödslig tågstation har en annan tanke så gott som alltid slagit mig och det är att just tågstationer är en lite dualistisk plats. Å ena sidan är det en plats för tårdrypande farväl och löften om att ”vi hörs och ses snart igen” men å andra sidan är det en plats för glädjeämnen och medryckande möten mellan människor. Aldrig skådar man så många olika känsloyttringar som just på en tågstation. Stressen gör säkert sitt till men ändå känns det som att det är på en tågstation som människor slänger alla konventioner åt helvete och blir... Mänskliga. För många år sedan bevittnade jag till och med ett svavelosande uppbrott mellan två människor. Han skrek någonting om ”aldrig mer” medan hon till en början grät men sedan blev oerhört förbannad och skällde ut honom å det grövsta. Efter ett par svordomar gav hon killen en rask örfil och gick. Han skrek någonting om ”...aldrig ses igen” och gick ombord på sitt tåg. De där båda kan man ju säkert fantisera ihop en bok om men det hör liksom inte hit.Inte den här gången i alla fall.
/Elfwingson