"Kan man krossa bilden av en olycklig man?" - T

Efter att ha tröskat igenom varje text sedan oktober 2005 så slog det mig att min värld har gjort en 180 graders helomvändning.

Den förste december 2005 publicerade jag (efter viss övertalning) den första bilden av mig själv på den här bloggen. Efter några dagar dök det upp mail varav ett gjorde ett ganska stort intryck på mig. Det var från C och hon hade blivit förvånad över mitt utseende. ”Är det så han ser ut?!” hade hon tänkt för sig själv. När jag läste det där mailet blev jag faktiskt nästan generad. Ja, jag rodnade faktiskt till på kuppen. Sedan den dagen är C med mig på heltid. Hon tillhör faktiskt veteranerna nu och jag vet inte hur många gånger jag har försökt att övertala henne att börja en blogg. Ungefär tre-fyra gånger i månden får jag små texter av henne med ett ”säg gärna vad du tycker” och jag gör det. Och jag är skrämmande saklig. Jag hissar och dissar (även om jag inte alltid är rätt person för detta) och för varje gång blir texterna lite vassare. Just C ska bli en utav de första som får min skiva. Hon har bett om det. Jag tycker om C eftersom hon inte är blyg att säga vad hon tycker. I bland berömmer hon mig men lika ofta menar hon att jag kunde gjort bättre ifrån mig, både i skrift såväl som i musikalitet. Men jag vet inte hur många mail jag har fått av just henne där hon säger att hon blivit berörd av mycket det jag skrivit genom åren. Det är vackert på många sätt och vis. Samtidigt tillhör hon dem som på sistone tjutigt över att mina texter har blivit ljusare. Men det är väl så, C: man mognar och texterna mognar med en själv. Å andra sidan så mår jag så ofantligt mycket bättre nu än säg, exempelvis hösten och vintern 2005. Ja, jag skulle vilja påstå att jag är nästintill en helt annan person nu än då. Det är bara bra, jag lovar. Sedan om många inte kan fixa det så kan ju inte jag göras till måltavla för deras nostalgimissbruk. Ni får väl ta ansvar för era egna liv och lägga av med att tjuta över att mina texter blivit annorlunda. Newsflash for you, baby: jag har blivit annorlunda.
Lär dig leva med det...

* * *

Det finns nog många kvinnor på Nygator i det här landet, men det är nog väldigt få som fått en låt uppkallad efter sin gata där de bor (och i förlängningen om sig själv). Jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Det är ju helt oförståligt samtidigt som det är smått fantastiskt. Ja, jävlar i havet jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Frågan är om hon ska kasta mobilen i väggen den här gången också?

Fortsättning följer...

Eller kanske inte alls.

/Elfwingson

Hi-fi, lo-fi eller u-fi?

Nu tror jag att jag är helt redo för T's nya projekt. Fyra munspel (C, D, A samt G), en tolvsträngad gitarr, en vanlig acke (med bara sex strängar), elektifierad basgitarr, kazoo, tamburin, shaker, en virvel samt en hi-hat. Det är grundingredienserna i folkrock. Plus underfundiga texter och ”la-la-la-la”-prylar med sing-a-longkaraktär såklart. T har nämligen fått blodad tand, beröm i massor och har dessutom kaxat till sig tillräckligt mycket för att ge sig in i sitt nya projekt: folkrock.
Kort bakgrund på det: strax innan jul påbörjades ett smärre projekt (som bland annat inkluderade kioskvältaren Banditer) och till hans stora glädje mottogs dessa fyra låtar medelst beröm och uppskattande nickningar. En kommentar bland många lyder ”Det är ju sådan här musik du ska hålla på med!” Då blev i alla fall jag lite konfunderad: vad var det för fel på de gamla låtarna?
Hela Vita nätter var det ju ett annat stuk på men visst fan svängde det emellanåt?
Och i sin genre kickade den hårdare än hårdast. Nåväl, det var inte det jag skulle berätta om. Det var ju det nya folkrockprojektet. Den här gången hade vi tänkt att utöka duon till någon sorts kvartett med andra medmusikanter. Personligen tycker jag att det är otroligt skönt att slippa sitta och känna att jag måste prestera 100% på exempelvis piano (som jag inte kan spela) och låta någon annan som verkligen kan traktera sitt huvudinstrument, få lägga det i stället. Och missförstå mig inte nu, jag om någon tycker alltid att det trevligt med nya fräscha idéer och klanger i stämföringen, men jag är fortfarande lite orolig för hur det där ska gå. Jag har både bra och och, låt oss säga, mindre bra erfarenheter av det där med externa förmågor. Rent logisktiskt är det en mardröm. Försök själv att samla ihop fyra, otroligt upptagna, personer till en inspelnings-session. Krig har ju både påbörjats och avslutats på mindre tid. Nu antar jag att det inte lär bli en fyrapersoners-session, men däremot en trepersoners-session åt gången och bara det lär ju bli ett litet helvete i sig att få ihop. Ja, ja, ja T (och säkerligen många med honom) kallar mig pessimistisk men jag föredrar ordet ”realistisk”. Å andra sidan, lyckas bara T med att repa ihop sig med L och I så ska det förhoppningsvis inte bli något jidder. Påhittet med att låta L sjunga grundar sig någonstans i att jag, under nyårsafton, på ett tämligen hårt sätt (tyckte jag själv i alla fall men när jag väl kommit på det var det redan för sent och jag ber om ursäkt L), undrade om hon hade sjungit i kör innan. Jag visste svaret i förväg (för en sådan klang utarbetar man förbanne mig inte i badrummet eller framför spegel med en hårborste som mikrofon) och menade att exakt en sådan klang skulle passa perfekt för stämföringen i det nya projektet. Visst fan ska det bli spännande att dra igång det här smått intressanta projektet, men vi har inte sett det hända ännu. Men ge oss bara lite tid, kaffe och cigg. Och ge mig några 24-timmarspass med mixning så ska du se att det här kan blir riktigt bra.

Snart åker jag till Borås igen och jag tror faktiskt att det kan behövas. Sköna garv, ”vinprovarkväll” (som, på något märkligt sätt, alltid urartar), långa promenader i Borås samt lite inspelnings- och mixnings-sessioner är helt på sin plats. Sedan är skönt att byta inspelningsmiljö då och då. Dessutom hade jag tänkt kombinera nytta med nöje genom köpa två stycken mikrofoner. Det är nämligen så att det inträffar mycket sällan att man spelar in A/B-stereo med en mikrofon.
Mycket sällan.

/Elfwingson

Nygatans finest

Alltså, man borde ju hålla käften men eftersom att Jante är död så klarar jag mig. Dessutom har den förra texten gett resultat i och med att ett gäng av mina läsare (uppenbarligen både nya och gamla) faktiskt har hörsammat min uppmaning och kikat in på AllEars, lyssnat och nu börjat ställa en massa intressanta frågor om min musik.

Det som började som en trespårs-singel blev en EP och nu har den växt till en hel skiva med tio spår. Eller i och för sig: den började som ett enda spår ”Tusen ljus och trettio cigg” efter att jag blivit inspirerad av några vänner. A, D, J och T har alla en gemensam nämnare: de skapar musik. De pysslar, fixar, trixar och snickrar ihop kompositioner och har (kanske) en liten, liten dröm att någon annan ska tycka att det är bra. Nåväl, styrkt av deras låtskriveri började jag pussla ihop en låt mest på skoj. Kanske för att kontrolloera om jag fortfarande hade förmågan att skriva musik och arra. Men eftersom att jag är ganska lat av mig, så fick det helt enkelt bli en gammal låt. Texten var i mörkaste (och mest personliga) laget så jag letade igenom gamla låttexter och, behold, där var den: en dammsamlare som förmodligen legat sedan 2005. Musiken var som sagt var redan skriven, men arret var ju i tunnaste laget så det genomgick en plastikoperation och två dagar senare var det klart. Tyvärr så slutade jag inte där (vilket förmodligen många anser att jag borde jag gjort) utan fortsatte damma av gamla texter mestadels från perioden 2004-2006. Sedan var det en smal ska att arra om musiken. Till och med har en instrumentallåt kommit med: "Tre och trettio av ditt liv" som är min personliga hyllning till 60-talets surfmusik.
Alla de här låtarna som till slut hamnat på skivan har granskats med lupp och putsats på sent om nätterna. Det är faktiskt ingenting som har lämnats åt slumpen utan det finns faktiskt en tanke bakom varje låt, varje text och varje arr. Mixning och mastring har pågått långt in på morgonen och ibland har jag tyckt mig se mixerbordet ryka. OK, i alla fall luktat lite bränt.

Man kan ju undra över rubriken på den här texten: ”Nygatans finest” Vad fan yrar gubbjäveln om nu? Jo, du förstår att det sista producerade spåret på den här skivan blev ”Kvinnan på Nygatan” och förmodligen kommer omslagsfotot att föreställa undertecknad figurerande just på Nygatan. Ja, jag säger ”förmodligen” eftersom att just omslagsbilden kan förändras. Exempelvis har skivan bytt namn ungefär sjuhundra gånger så vi får väl se om det blir det just den där omslagsidén, men det vore ju kul. Mycktet eftersom att det är en otroligt bra komponerad bild. Han den där T är faktiskt en jävel på det där... Och det är bara en utav anledningarna till att jag älskar honom så mycket. I alla fall, i och med ”Kvinnan på Nygatan” så föll den sista pusselbiten på plats (både rent text- och låtmässigt såväl som produktionsmässigt) när spåret var färdigmastrat och klart. En trevlig bonus är också att arret skiljer sig lite från de andra låtarna: den innehåller nämligen varken Hammondorgel, tamburin eller tremologura. Wunderbar! Däremot inkluderar den piano och det måste absolut ses som ett framsteg.

Om sedan huvudpersonen uppskattar den är en helt annan grej och troligtvis en helt annan historia.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

En helvetes massa mail!

Öppnar boxen och ut fullkomligt väller det mail. Visst, jag har inte kollat boxen på snart fyra (eller var det fem?) månader så att jag antar att det kanske är dags nu. Vad vet jag? När jag ser hur fantastiskt jävla överfull en mailbox kan bli så är det kanske på tiden att ge någon sorts gensvar.

För att kollektivt besvara alla dessa förbannade mail så säger jag bara: ”Nej, jag har inte lagt ner bloggen” och ”Ja, det händer tillräckligt mycket i livet för att jag ska ha annat att tänka på” och ”Ja, jag är jävligt upptagen med att producera musik samt med att jobba så att jag har helt enkelt inte haft tid att svara på några mail framförallt inte några som rör bloggen”. Nåväl, för att försöka sammanfatta de senaste månaderna så ska jag försöka göra någon form av kronologisk översikt som börjar vid:

KENT
Dra åt helvete vilken otrolig besvikelse den ”nya” skivan blev! Jag orerade som bekant för ett gäng månader sedan hur dålig jag tyckte att förstasingeln (Ingenting) var och jag hade åtminstone en liten förhoppning om att resten av skivan skulle låta bättre. Men ack, så fel jag ändå fick! Hela skivan är enda lång Depeche Mode-pastisch och det blir löjligt dåligt. Jag menar att bara två spår på hela skivan är någorlunda bra, men resten grabbar är på tok för synthigt för mig. Jag ser det som ett katastrofdåligt projekt. Som sagt: kill your darlings! Och jag vill mena att senare delen av 2007 blev ett enda långt ”kill your darlings”-race. Eagles nya låter sämst i världen, Springsteens är på tok för överproddad och Kent går vilse i svulstiga fuzzsynthar.

PRODUKTIONEN
När man hör sina gamla hjältar göra bort sig så är är det inte konstigt att man försöker göra sitt yttersta när det gäller produktion. Man tänker: ”Va fan, det går ju att göra bättre än såhär!” T's skiva blev över all förväntan. Alla cigg och allt kaffe finally pays off och ni må tro att det är otroligt stolt produktionspojke som visar upp den i tid och otid (ni kan själva höra smakprov från skivan på www.allears.se där du söker på ”Christoffer T Nielsen”). Texterna (och nu blir han glad när jag för en gångs skull erkänner hans texter) faller på plats tillsammans med musiken på ett rentav genialiskt sätt och jag är böjd att hålla med A's uttalande om att det är något utav de bästa inom genren idag. Vill dock påpeka att produktionen inte inkluderas i detta beröm, även om den är något i hästväg. Tanken över hans otroligt genomtänkta låtsnickeri har slagit mig åtskilliga gånger när jag, sent om nätterna, har suttit och mixat, bouncat och putsat på alla de pastellfärgade ljudspåren. Sedan har jag ju (såklart) mina personliga favoriter men de tänker jag inte nämna här. Var och en får lyssna och hitta sina egna favoriter. En hel skiva läggs till i meritförteckningen och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag producerade den.

Till den som bemödar sig att läsa den senaste texten så berättade jag om ett sorts soundtrack-projekt (Glöd) jag skulle syssla med på lediga stunder. Nu blev det bara ett sådant spår men ur detta spår växte någonting mer, nämligen en EP Mannen som dog på Himmelstalund (som även titelspåret heter) med åtta spår (även dessa spår finns på www.allears.se , sök på ”Elfwingson”). I och för sig så är både texterna och musiken skapligt gamla (vi pratar tre-fyra år tillbaka i tiden) men faktum kvarstår: det blev en EP där alla spåren knöts ihop på det sättet att de alla handlade om Norrköping. Eller, tanken var så i alla fall. Nu höll inte den idén ända fram men samtidigt så gör inte det någonting eftersom varje spår faktiskt går att lyssna på helt separat. Sedan ska det erkännas att varje låttext har friserats. Ord har bytt plats, refränger har (i bland) gjorts om till verser och musiken har arrats om från "ensam-kille-med-gitarr"-låtar (något jag tycker att det finns på tok för mycket av i dagens musikutbud, till större arrangemang, komplett med trummor, bas, kompguror, munspel (!) stämsång, solopartier och (i vissa fall) Hammondorgel.

En sak ska du i alla fall ha jävligt klart för dig: jag vill verkligen inte påstå att jag är en låtskrivare, inte ens en bra sådan. Mitt gebit är och förblir m u s i k p r o d u k t i o n e n och det är därför som jag till slut hamnade på den där EP:n. Men en gång i världen fanns drömmen om att vara låtskrivare, resa land och rike runt, giga och bara vara musiker till 100%. Det var...låt se nu... En jävla massa år sedan! Jag var bara någonstans i 20-årsåldern och hade inte någon självdistans överhuvudtaget. När man blir äldre får man (förhoppningsvis) mer självdistans och man mognar och inser att det där med artist är nog inte ens grej när allt kommer omkring. Det finns nog flera anledningar till att jag pluggade till musikproducent men inte fan var det för att bli känd. Snarare erkänd. För det vore onekligen skapligt häftigt att, om 15-20 år, få höra: ”Ja, det där, det hör man att det är Elfwingson som ligger bakom”. Att hitta ”soundet” med stort S. George Martin, Brian Wilson, Glyn Johns och Daniel Lanois har gjort det så varför skulle inte jag också kunna göra det?
Ge mig bra lite tid, ett par paket cigg, några liter kaffe, två bra mikar, ett mixerbord och en artist som har något vettigt att berätta så proddar jag en skiva som kickar vem som helst till månen (ingen falsk blygsamhet här förstår du). Samtidigt är det bra att ha mycket musik i meritlistan även om det råkar bli ens egen.


ENGLAND

När T och jag var klara med hans skiva behövde vi en välförtjänt semester och den gick till Shrewsbury, England där bland andra T's fantastiska mor huserar (denna kvinna som är så otroligt varm och hänsynsfull borde få Nobelpriset i medmänsklighet). Tanken vara att koppla bort musiken och proddandet helt och hållet och det gick skapligt bra (förutom för mig som skrev musiken till ett utav EP-spåren, ”Bortom all räddning” i ett sorts kontor där på Ragleth Gardens, Shrewsbury). Se där, ett sidospår som återkopplade till musiken igen.

Englandstrippen (nej, vi åkte på riktigt och nyttjade inte LSD) bjöd på ett gäng highlights: till exempel då T och jag (styrkta av alkohol, det bör erkännas) tog tag i vår svindlande höjdskräck och helt frivillgt satte oss i norra Europas högsta pariserhjul vid besöket i Manchester. Varför gör man så mot sig själv?!? Besöket i Birmingham var också en kioskvältare med sitt Chinatown och Shrewsbury med sitt nästintill icke-fungerade varmvatten/elnät fungerade, trots allt, bra som basecamp. Bubblaren på besvikelselistan får bli Liverpoolbesöket som skulle bjuda på så mycket men som föll som en slak ballong. För övrigt var ju ”godnatt”-stunderna ett rent självplågeri: försök själv att sova i ett fuktigt ishelvete så förstår du vad jag menar. England är ju inte direkt känt för att vara det mest varma och torra landet i världen, men att det kunde vara så värdelöst väder kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om. Å andra sidan så bjöd semestern på en hel del garv och det var väl det som var meningen också: två ganska sköna snubbar, beväpnade med en rejäl portion humor och oslagbar karisma, on the loose i England.

JOBBET:
Består i att vara vikarierande vårdbiträde på ett äldreboende. Åldringarna bor i ett så kallat ”eget boende” vilket gör att de i stort sett klarar sig själva men behöver lite extra tillsyn i vardagen. När jag fick det där viket så skrattade alla mig rakt upp i ansiktet, fnös och menade att jag helt enkelt inte var rätt person för det där jobbet. Alla utom T. Han kunde inte haft mer rätt. Det är ett otroligt givande jobb och om man bara tar sig tid så har de flesta historier som skulle passa för vilken roman som helst. Dessutom har jag fantastiska kollegor som jag har lyckats att charma både sönder och samman. Å andra sidan: det här ska jag inte syssla med för resten av mitt liv. Snart går förhoppningsvis flytten åt nordväst och ett jobb som ligger mer närmare mig. Jag återkommer med mer fakta vid ett senare tillfälle.

Så här mot slutet så finns det massor av saker att se fram emot. Bland annat Springsteenkonserten i sommar. Ja, jag var en utav de lyckliga som fick tag på en biljett (all heder till Jeppe för det) Ja, det kommer att bli vackert på något sätt.

Förmodligen kommer hela 2008 att bli vackert, jag lovar.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

Det är ingen hemlighet längre...

Då och då droppar det in mail angående vilka influenser jag har, både när det gäller musik och produktion lika väl som det kommer frågor om vilka grejer/pluggar jag proddar på/med. Det sistnämnda är på tok för smalt att ta upp här, så att jag övergår helt raskt till att lista vilka influenser jag har: Brian Wilson har så gott som alltid legat otroligt varmt om hjärtat, både hans musik, arrangemang och produktioner (lyssna på Pet Sounds så kommer även du att haja prylen med herr Wilson). Från Brian Wilson är steget inte alls särskilt långt till the Beach Boys. Om du liksom ”ser över” surfmusiken så borde du absolut ta och kolla in ett utav världens, i särklass, bästa a capella-stycken, Our Prayer (även där har herr Wilson många fingrar med i spelet). George Martins produktioner av the Beatles är rikitigt nyskpande och svänger rejält. Daniel Lanois (som bland annat proddat Bob Dylan och U2) är en stor inspirationskälla. Jocke Berg med sitt textsnickeri är såklart en duktigt låtskrivare och har hängt kvar som inspiration ett bra tag nu.

I skrivande stund ligger jag och T i produktionens slutfas (sedan är det bara mastring samt distributionen kvar). Jag kan förvånas över det här projektet, lika mycket som jag kan förvånas över mig själv. Det som var tänkt som en femspårs-EP blev så mycket mer. Den har växt till ett album. En hel jävla skiva! Svårigheten ligger dock inte i att producera honom (det går relativt smärtfritt, jag lovar). Det är väl mer så att ju mer material man har att jobba med desto svårare kan det vara att hålla ihop hela grejen. Än så länge (med tre spår kvar) har vi lyckats att hålla den röda tråden. Ett antal av mina gamla kursare har redan hört av sig med gigantiska fång rosor (och några obetydliga taggiga riskvastar). Från alla håll och kanter haglar superlativen, dels över mig som producent och dels över T som låtskrivare. Medan jag, under några sena kvällar, pratat med I om olika musikstilar har tanken slagit mig som en käftsmäll: jag har blivit ungefär sjuhundra strån vassare på det där med musikproduktion och det känns nästan lite märkligt. Bra, men märkligt. En del grejer går per automatik (som att jobba med sångkompression till exempel) medan andra saker bara är sunt förnuft. T's skiva är dock inte det enda jag jobbar med just nu. Ett par andra planer pågår simultant med T's projekt (bland annat någon form av instrumentalt soundtrack, Glöd, som jag både proddar och skriver på när jag blir uttråkad) och jag trivs som fisken i vattnet med att äntligen få jobba med det jag är utbildad till. Produktionen är dock inte på heltid, utan ett annat jobb får fungera som försörjare så länge. Men whatever, musikproduktionen är mitt liv så jag nöjer mig med att, än så länge, pyssla med det på halvtid.

/Elfwingson

Kill your darlings

Det första som slog mig var ”Nämen, vad fan grabbar! Vad har ni gjort!?” Självklart kommer jag att köpa plattan den 17:e oktober (reservationen är redan lagd) men den stora frågan är: kommer hela plattan att låta så här? Det här ska bli jävligt intressant att höra helt enkelt. OK, den där superreverberade, sjuka cembalon är väl ändå lite Kent ändå. Och texterna luktar Jocke Berg lång väg men när fuzz-synthen drar igång... Kom igen! Vad är det som händer?

Jo, jag tycker OCKSÅ att Depeche Mode är väldigt bra (åtminstone vissa plattor) och att vissa av mina proddar kan vara något inspirerade av dem men inte springer jag iväg och prånglar ut en singel som låter som en enda lång pastisch för det. Jag vet inte... Att Kent vart reducerade till en kvartett, att plattan proddades i annan (USA-baserad) studio och att de ville förnya sig har säkert med saken att göra. Herr Berg kommer på att han minsann ska sjunga en oktav lägre än han brukar och sedan är bollen i rullning. Det ena ger det andra och blir till det här. Men jag tror också att det här soundet kan tilltala/locka en yngre publik och kanske hålla kvar gamla lyssnare ett tag till och det är ju absolut inget fel med att en yngre publik hittar fram till Kent. Det är ju bara bra tycker jag, men jag menar också att då kanske det här inte är det bästa att lyssna in sig på. Jag måste ändå säga att efter Max 500 (som var första singelsläppet inför Du & Jag Döden) var jag extremt nyfiken och väldigt het på att höra resten men den här gången jag inte lika taggad. Så är det bara. Å andra sidan: så länge det inte blir för mycket discoinfluerade triggade trummor och DM-rip off så är jag ganska så lugn. Det där disco-stuket funkade på Musik Non-Stop men då ska man också ha i tankarna att det var den enda låten som hade någon sorts cross-beat på den skivan.

Nåväl, jag upprepar: det ska bli jävligt intressant att höra hela skivan när den väl dyker upp i mitten av oktober. För det här (det vill säga singeln ”Ingenting”) övertygade mig inte ens till 50%.

/Elfwingson

Från klarhet till frihet på bara några få dagar

Planen som började T och jag började fila på redan i våras kommer äntligen att bli av inom en snar framtid: nämligen England och kanske också Irland. Att det sedan inte blev av redan i våras kan man ju skylla på många saker: tid exempelvis men framförallt känslan av, mot sin vilja, sitta fast som en djupt rotad ek. Vi tar våra gitarrer, några capos, mina två munspel och lever singel/musikerlivets vackra dagar där borta långt ifrån kväljande röster, löjliga påhopp, tangentbordens stressande kulspruteknatter och de lite småsuddiga pastellfärgade ljudspåren. Packa väskan och ta min hand, T så gör vi det enda rätta och glömmer bort dem. Vi behöver det, du och jag.

Inom en, om möjligt, ännu kortare framtid drar T och jag till Västervik. Vi har nämligen, helt nyligen och naturligtvis helt oprovocerat, bjudit in oss själva på L's inflyttningsfest. Förmodligen kommer vi att göra dundersuccé. Jag har en känsla av att det där renoveringsobjektet i stället kommer att bli någon form av rivningsobjekt när jag och T har fått härja fritt i ett par timmar.

L: tag dig i akt, baby. Tag dig i akt...

Jo just det, jag är singel sedan ett slag tillbaka. Och eftersom jag gjorde rätt så känns det väldigt, väldigt bra. Jag brukar inte ångra så mycket saker med mina förhållanden (förutom små detaljer då) men det här gången finns det faktiskt någonting jag ångrar ganska så mycket: att jag inte gjorde slut på det där tidigare när jag faktiskt med egna ögon såg tendenserna övergå till det där ökända borderlinesyndromet. Nu vet jag vart och mot vem jag ska vända blicken. Grejen är att jag har sedan förra gången alltid vetat vad och, framförallt, vilken sorts person som är rätt för mig. Så det här uppbrottet är i princip bara en bekräftelse på det. Konstigt nog så upprepade sig faktiskt en smärre detalj från förra sommaren: utrensning. Att det sedan tog en dag (eller två) berodde mest på att jag helt enkelt inte hade tid.

Faktum kvarstår: kriget tog slut, freden utbröt och jag har aldrig varit mer lycklig.

/Elfwingson