På ett varmt tåg på väg ner till Malmö i somras streckläste jag Månpalatset av Paul Auster. T hade orerat sig alldeles vild över denna författare en längre tid och hällt liter av beröm över Auster en hel vår och sommar, därför lånade jag just Månpalatset av en kompis här i Norpan. Månpalatset var extremt bra, så styrkt av min läsgirighet lånade jag även New York-trilogin. ”Om Månpalatset var så sjukt bra så kanske Austers andra romaner vara minst lika bra” resonerade jag. Tänk så in i helvete fel jag hade. Jag har precis avslutat Stad av glas och förbanne mig vad stentrist den var! Den var lika spännande att läsa som att titta på när färg torkar. Grymt besviken går jag alltså tillbaka till mina favoritförfattre: Dean R Koontz, H P Lovecraft, E A Poe och Sven Hassel och det är den sistnämnde jag ska berätta lite om nu. Men först ett litet utdrag från en utav hans böcker:”- Varför deserterar ni inte? Ni kämpar för en förlorad sak. Gå under jorden här i Frankrike. Det finns många som skulle hjälpa er.
- Det är något, som ni inte förstår. Jag är soldat som miljoner andra. Jag har mina kamrater. kompaniet är mitt hem. Om jag deserterar, sviker jag kamraterna, som litar på mig, liksom jag litar på dem. Man deserterar bara i ett anfall av vanvett. Vi är fem kamrater i en stridsvagn. En dödens
kvintett. Vi vet, att vi har förlorat kriget. Det har vi vetat länge. Långt innan politikerna hade det klart för sig. Det är kamratskapet, som får en att fortsätta. Ni kan läsa om det hos Remarque. Hans Katczinsky, pratmakaren, löjtnant Ludwig och Paul är sådana som vi. De visste också, att kejsarens krig var förlorat, men inte de heller kastade ifrån sig gevären. De fortsatte troget. De hade liksom vi bara en sak kvar - kamratskapet. De fruktade freden mer än kriget. Freden betydde upplösning av kompaniet. att bli utkastad i ensamhet. Det värsta av allting. Hellre död än ensamhet. Det är svårt att förstå, när man inte har prövat på det. Läs Remarque, men läs honom långsamt, så kommer ni att förstå.
[...]
- Berätta för mig om kriget!
- Vad ska jag berätta? Kriget är likadant. Man är tillsammans med sin bäste vän. I nästa ögonblick står man och stirrar på en grötig massa. Man är ensam. Det är kriget. Raserade hus, skrikande förtvivlade människor, dånande kanoner, skarpa kommandoord. Det är kriget. Dammiga vägar, torra strupar, ömma fötter, värkande muskler, längtan efter sömn, tärande svält. Det är kriget. Slag av kolvar mot försvarslösa människokroppar, brak av explosioner, rop om nåd och bamhärtighet, hänsynslöst mördande. Det är kriget. Något annat kan jag inte berätta.” *
Dansken Sven Hassel var tjugo år när han tog värvning i den tyska armén (Wermacht) strax innan 2:a världskrigets utbrott. Efter några små felsteg hamnade han hastigt (men inte speciellt lustigt) i en straffbattaljon, 27:e pansarregementet. För dem som inte vet de kan jag avslöja att just straffbattaljonerna var de minst ansedda enheterna (på båda sidorna) under kriget. Det var de som fick de värsta uppdragen och mer eller mindre alltid gick i täten (i och för sig tillsammans med pionjärerna - ”kanonmaten”) och betraktades som allmänt slaktavfall. Ingen av straffsoldaterna förväntades att överleva mera än ett par dagar men en del överlevde faktiskt kriget, däribland Sven Hassel själv. I en straffbattaljon hamnade alla sorters människor: politiskt och religiöst oliktänkade, tjuvar och militärfängelsekunder vars enda alternativ var dödsstraff. Oftast blandades olika nationaliteter i dessa regementen, precis som i Wermacht och Waffen-SS. Det Hassel menar på är att dessa soldater inte slogs för ”Führer und Vaterland” utan helt enkelt för att överleva.
Böckerna präglas av ett extremt grovt språk men också en sorts antikrigsromantik, precis som Seigfried Sasson, Robert Graves och Erich Maria Remarque's böcker också gjorde på sin tid. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Hassel's böcker nu men det är tillräckligt många gånger för att känna någon form av sympati för Hassel och hans ”brothers-in-arms”: unteroffizer Alfred Kalb (Legionären) yrkessoldaten som hade varit vid Främlingslegionen, feldwebel Peter ”Barcelona” Blom som hade kämpat med de kommunistiska 4. ingeniero del ejecito español under spanska inbördeskriget, den stendumme obergefrieter Wolfgang ”Lillebror” Creuzfeldt - Hein Hoyer Strasse's värsta avskum, den humanistiske och rättrådige feldwebel Willie ”Oldfuchs” Beir, obergefrieter Joseph Porta med sin outtömliga svada och unteroffizer Julius Heide - mönstersoldaten (som enligt Hassel, blev generalmajor inom den östtyska krigsmakten efter kriget). Visst är det så att vissa romanfigurer etsar sig fast på ett märkligt sätt. 5:e kompaniets 1:a pluton som ingick i det 27:e pansarregementet har för alltid etsat sig fast i mitt minne.
/Elfwingson
* ur Likvidera Paris, Sven Hassel, 1967
Förresten, om man känner för att läsa mer om Sven Hassel och hans böcker så gör man det med framgång här.
Fotot finns att beskåda på La Gleize War Museum i Belgien och föreställer en okänd SS-Schutze som, belamrad med kontraband, skyndar vidare efter ett överraskningsfall på amerikanska förband vid Poteau.
I dag har det varit en bra dag. Jag steg upp ofantligt tidigt och pluggade nästan hela dagen utan avbrott. Isthé och några leverpastejsmörgåsar rutschade ner i magen med ett ”tjosan”. Sedan lagade lagade jag Flygande Jacob medan jag mobiliserade mina röstresurser och sjöng med i ”If I were a rich man” ur Fiddler On The Roof, ”Der Vogelfänger” (Papageno's aria för dem inte som är bekant med Mozarts mästerverk Trollflöjten) samt ”Red & Black” från les Misérables. Sedan avslutades det hela med filmkväll (Sideways) och en flaska Merlot hos A och L. En riktigt pretentiös eftermiddag och kväll med andra ord. Men fy fan, vad jag trivdes.
