Är det fråga om balans eller är det bara lagen om alltings allmäna jävlighet?

För bara några timmar sedan fick jag reda på att jorden blev en själ fattigare i helgen. Men himlen blev förvisso en ängel rikare. Jag kan den här känslan; magen knyter sig, ögonen blir grumliga och en kall, kall kåre kryper längs med min ryggrad. I vilket fall som helst så har jag nog inte riktigt fattat att du är borta. Inte riktigt än. Men jag antar att det snart slår mig på käften. Är det inte märkligt det där med att sorg verkligen, verkligen kan förlama en?

I nästan tre år trampade vi samma grus du och jag. Gata upp och gata ner har vi traskat runt i Norrköping och pratat, skrattat, tjutit, bråkat eller bara hållit käften. Så många gånger vi höll hårt i varandra och kastade oss ut i det där stora Ingenting. ”Kom vi går till solen” sa du ganska ofta, tog mig i handen och drog ut mig från skuggorna. Det var din grej. Vi slogs för varandra du och jag. Mot inskränkthet, mot dumhet och mot rikspuckon som aldrig lät dig vara som du är. Strömmens glittrande vatten flöt bredvid oss och lummiga grenar som hängde över våra huvuden medan vi tog långa promenader under en värmande sommarsol. Kent-konserten i maj 2005 där du gav mig en kram och sa att du aldrig sett någon som kunnat gå upp i musik så mycket. Hur många gånger satt vi inte på torntaket och undrade vart i helvete egentligen livet skulle ta oss och hur många kalla vinternätter gick vi längs med Norra promenaden och menade att allén ner mot biblioteket var Norrköpings mest vackra plats. Du lyckades alltid att se det fina i allting. Även i det som var fult eller bara hemskt. Ett resonemang jag verkligen tog till mig och sakta men säkert kände att jag kan hålla med om.

Du och jag gjorde den där sista östgötasommaren till någonting bra och jag fotograferade allting med min ögonblickskamera. Jag fick nog aldrig chansen att berätta hur otroligt tacksam jag är över att varit din vän. Men nu när jag sitter här och försöker intala mig själv att ”händer det någonting bra, så händer det någonting dåligt och det är bara så det är att vara homo sapiens” tycker jag ändå att allting känns så förbannat orättvist.
Så mycket vi sa, så mycket vi gjorde och så mycket vi skrattade när vi sa och gjorde allting. Jag skulle dansa på ditt bröllop och du skulle förmodligen återigen ha skrattat. Men nu har ännu ett skratt tystnat. Jag saknar dig och ditt skratt, min vän.

Med kärlek till Linda - Hovfotografen (och givetvis till samtliga familjemedlemmar).

/Elfwingson

När det galna gränsar till det rent absurda

När vissa musiker besöker vararanda i varandras hem börjar det alltid fingras på instrumenten. Om T är här börjar stegar han nästan alltid fram till gitarrerna, plockar ut en och sätter sig till att lira några licks. Samma sak om jag är hos honom; jag plockar fram hans gura och går loss på något gammal örhänge. Det är liksom någonting som faller sig naturligt och det är inte mer med det.

Jag har tänkt på att det där förekommer nog ytterst sällan i en symfoniorkester. Där är alla ekvrilibister på sina specifika instrument. Spelar man oboe så spelar man oboe och ingenting annat. Eller det gör man nog men det är nog sällan som man berättar om det eller visar det. Dessutom är det inte helt politiskt korrekt att ta sig friheten att börja spela på någon anns instrument bara sådär. Det är nog inte så att en försteflöjtist släntrar fram till cembalo-traktören och frågar om man ”får lira ett par takter”. Lika overkligt skulle det vara om percussion-nissen, under ett break med Radiosymfonikerna, kom fram till valthornistern och säger ”Bra gjort där på sjuttiofjärde takten. Jag måste bara säga att jag tycker att du lirar ett råskönt instrument. Får man prova virveln eller? Förresten, skriver du eget?”

En annan situation som jag tror förekommer väldigt sällan är den här (och nu måste du tänka dig följande scenario); det är en sommarkväll/natt. Ett ganska stort gäng sitter runt en eld på en strand någonstans i Sverige. Det pratas. Det sänks ett par öl. Ystra skratt river sönder pratkulissen då och då. Någon kanske lirar munspel medan en annan softar med några sköna ackord på en gammal nylonsträngad Landola-gitarr. Då skulle det nog inte hända att en kille/tjej släpar fram en harpa och frågar musikanterna: ”Tjena! Får man hänga på eller vad säger ni? Proud Mary i D-dur. En, två, tre, fyr...” I grund och botten tror jag i och för sig att alla musiker hyser stor respekt för varandra. Jag har visserligen stött på musiker (som uteslutande sysslat med en mer klassiskt orienterad musikform än mig) menat att om man spelar gitarr, ukelele eller kazoo bör betraktas som musikalisk outlaw.

Men jag tror att även dessa personer innerst inne tyckte att även jag var en ganska skön snubbe fastän jag bara spelar gitarr. Det svåra var bara att erkänna det.

/Elfwingson

Guldkant?

Då var det snart dags igen. Sommartid. Det är intressant eftersom att jag alltid, alltid lyckas att glömma bort om man ska ställa fram eller tillbaka klockan. Det är ju onekligen ganska så märkligt eftersom att det inträffar hela två gånger per år och ändå så lyckas jag med konststycket att glömma. Varje. Jävla. Gång. Enligt säkra källor är det dock tid att ställa fram klockan en timme. Så är det sagt i alla fall. Men jag vet inte. Jag lär förmodligen vakna på söndag och inte ha en jävla aning om vad som händer.

En annan sak jag har undrat över är var i helvete strumporna tar vägen. Du vet säkert vad jag talar om här; du står i tvättstugan efter en lång tvättsession och står nu inför den där monumentala uppgiften att vika ihop all tvätt. Det är någonting som är mer tråkigt än att se på när färg torkar men du gör det eftersom att det när allting kommer omkring, är en ganska bra grej. Där och då upptäcker du till din stora fasa någonting som får krig, svält och världsomfattande epidemier att framstå som lugna försommarkvällar; det fattas tvätt. Och inte vad som helst. Det fattas strumpor. Var tar de vägen?
Jag misstänker ibland att tvättmaskinen hyser ett svart hål som helt enkelt käkar just strumpor. Nu var det länge sedan det hände men hur många gånger inträffade det inte i Oskarshamn. I Norrköping och överallt annars där jag tvättat mina kläder. Jag misstänker å andra sidan att det hela börjar redan i tvättkorgen. Jag kan tänka mig att snacket går ungefär såhär; ”Nej, vi hör inte hemma här. Det känns fel. Kom igen nu, låt oss söka lyckan i fjärran land. Let's make a break for it. Vem är med mig?!” När det sedan är dags att tömma tvättmaskinen klistrar sig en strumpa desperat mot kanten för att inte bli hittad. Atmosfären är laddad. Spänningen stiger. Det är nästan nervpåfrestande för strumpan att sitta där. Upptryckt mot väggen och endast ha sig själv att lita på. ”The great escape” i tvättmaskinsmiljö helt enkelt. Strumpan kanske noterar med tillfredsställelse att den undgått att bli hittad för nu väntar the sweet taste of freedom!
Men vad händer sedan...?

Personligen tror jag att strumpan liksom krälar iväg, syr på knappar och börjar ett nytt liv på en dockteater någonstans långt, långt borta.

/Elfwingson

Verktyg

Det är när tekniken strular som man känner sig så oerhört liten och obetydlig. Jag vet inte hur många nätter som svordomarna har haglat värre än en kulsvärm vid en arkebuseringsplats, ”hantera och acceptera” har legat jävligt långt borta och jag har känt att många av projekten har blivit stoppade just på grund av att datorn inte har riktigt har varit på min sida.

Inom kort anländer snart en ny medlem till det elfwingsonska hemmet; en alldeles ny musikdator. Det hela känns oerhört upplyftande och jag kunde inte vara mer lycklig över att äntligen få prodda i en kraschfientlig miljö. Tolv papp kostar skiten men jag garanterar dig att det är en förhållandevis liten summa med tanke på vad en fullt utbyggd musikdator kan kosta. I vilket fall som helst är det en investering precis som mina studiomonitorer jag köpte i Borås för något år sedan. När jag sitter här och blickar ut över mitt hem infinner sig en känsla av välbefinnande över att jag med årens lopp lyckats bygga upp en ganska skön instrumentpark; tre stycken ackgitarrer (varav en 12-strängad), en mycket bra elbas, en näsflöjt, ett digitalpiano, fyra munspel (C, A, D och G), en ukelele, en kazoo, en blockflöjt, en tamburin, rytmägg samt två elgitarrer. Med andra ord; jag har de instrumenten en musikproducent behöver (och kunskapen att bruka dem). Trummor behärskar jag inte alls därför finns det ingen anledning att införskaffa ett set. Dessutom är jag inte helt och hållet säker på att det skulle uppskattas av mina grannar om jag helt plötsligt skulle sitta och slå fram taffliga 4/4:or klockan halv två på natten.

Häromkvällen tog jag en långpromenad. Samtidigt lyssnade jag på gamla produktioner från så långt tillbaka som 2006 och insåg att jag blivit fan så mycket mer vassare på produktion men framförallt på att spela tight. Detta gäller inte bara gitarr utan inkluderar även munspel, tamburin och elektifierad basgitarr. Det var både kul och lite jobbigt att lyssna på den där versionen av This one's for you från 2006. DÅ tyckte jag att det var det bästa jag någonsin gjort. NU när jag lyssnar på det känns det ju inte riktigt likadant. Det låter faktiskt ganska risigt om This one's for you. Socker (kent-cover) ska vi ju inte bara tala om. Ordet ”sågverk” är nog det första man tänker på. Andra användbara fraser är ”för jävligt” och ”kass”. Men vi har alla våra faser och det känns skönt att vara progressiv i sin passion.

Även om passionen och glöden finns där så är verktygen för att förverkliga sina visioner minst lika viktiga.

/Elfwingson

"Fa-an, vilken jävla kärring du är" - T

”Yo, brorsa. Vad händer?”
”Ptja, jag är tjutig”
”Va fan, är det någonting som har hänt eller!?”
”Nej då, jag blir bara såhär i bland. Jag har väl helt enkelt PMS eller någonting...”

Sådär skulle ett telefonsamtal kunna låta mellan T och mig men jag garanterar dig att det inte är någon fara. Jag blir faktiskt sådär ibland. Tjutig. Gråtig. Och det är i 99,9 % av fallen ingenting fara på taket. Jag kan helt enkelt bara börja störttjuta över just ingenting. Gråtmild. Attackgråt. Kalla det vad du vill, men så är det i alla fall. Det behöver egentligen inte finnas någon trigger. Inget speciellt rörande eller snyftframkallande. Det bara... Kommer. Jo tack, jag mår ganska hyfsat. Har konstant ont i magtrakten, men det vet vi ju alla vad det beror på. Det där kommer inte åt mig längre eftersom att jag lagt ner att överhuvudtaget försöka förstå och jag glider vidare i tillvaron med inställningen att ”det som händer, det händer när det händer”.
Jag får å andra sidan aldrig de där tjutepisoderna bland folk eftersom att det skulle kännas skumt.
Nåväl, mitt i all galenskap så finns det vackra saker och en ganska fin grej med det här är att jag alltid känner mig lättad. Som om det liksom behövdes lite gråt för att balansera upp, min annars så trevliga, tillvaro lite.

* * *

Jag drömde om någonting jobbigt för ett tag sedan. Det sprängde sönder min sömn och jag vaknade ungefär två gånger i timmen och varje gång var det där jobbiga nästan pinsamt att erkänna för mig själv. Men när jag väl gjort det så berättade jag om det där jobbiga för någon annan och det kändes bra att ha gjort det. Men så är det i bland; för att kunna erkänna någonting för någon annan så bör man nog erkänna för sig själv. Det är nog där resan till att inse sina egna tillkortakommanden börjar.

Nåväl, om jag är tjutig eller bara fånig i dina ögon så spelar ingen roll. Och det skulle vara så att jag helt enkelt har ett överskott av östrogen i kroppen så är i alla fall jag helt OK med det.
Jag vinner på det i längden, jag lovar.

/Elfwingson

Små, små snöflingor i en snöstorm

Det som stort i min värld förmodligen inte är lika stort i din värld och vice versa. Det här bloggen heter ”I periferin” av en anledning och det som är dina vardagar/psykbryt/glädjeämnen/tragedier är och förbli ute i periferin för mig. Men jag bryr mig inte mindre om dig för det.

En kväll förra veckan gick jag och till min lokala bensinmack med uppgiften att inhandla cigg och eventuellt hyra en film. På vägen dit kikade jag till på klockan och undrade stilla om jag skulle träffa på L som av någon anledning skulle vara ute i samma ärende (Marboro medium säljs av någon outgrundlig anledning bara på Statoil här i byn). ”Träffar jag henne blir jag glad” tänkte jag sekunden efter.
Nåväl, jag stegade in på macken och registrerade att varken L (eller någon annan person utöver personalen) befann sig i butiken vid tillfället, köpte mina cigg, hyrde ”The Strangers” samtidigt som jag konstaterade att jag inte träffat L (och ett ”synd” susade genom huvudet) och gick därifrån. När jag precis passerat järnvägsspåret och, som vanligt, var helt uppslukad av min egen värld hörde jag ett avlägset ”hallå!” snett framför mig. Jag ryckte till och såg rakt in i L's ansikte tvärsöver vägen. Det visade sig att hon kommit med bussen från Kalmar (där kursen hon medverkat på under veckan hållits), hoppat av på en tidig hållplats för att få en kvällspromenad. Det spelar i och för sig ingen roll vart hon kom ifrån eller vilken buss hon tagit nu när jag tänker på det...

Jag blev nästan lite chockad av det där och tänkte att slumpen spelar en märkliga spratt i bland. L menade att ”det nog var meningen”. Jag vet inte, slumpen känns mer konkret på något sätt. Att hon skulle hoppat av vid någon annan hållplats och att om jag gått en halvtimme senare hade vi aldrig stött på varandra. Hela episoden var i vilket fall som helst oerhört märklig och nästan lite skrämmande. Märkligt för att den var så extremt slumpmässig och skrämmande av samma anledning. En tämligen vanlig grej för dig men inte för mig. Märkligt och skrämmande som sagt men absolut inte mindre i min värld för det.

Snarare tvärtom.

/Elfwingson

Det var bara tallarna som var mina vittnen den gången

Jag vet inte om du som läser det här har blivit bedragen någon gång. Jag har blivit bedragen. Två gånger dessutom och jag garanterar dig att det har varit lika överjävligt varje gång. Men först och främst vill jag bara säga att det där med otrohet kan vara knepigt eftersom att vi alla är olika och har olika definitioner på kärlek och förhållanden. En del tycker att gränsen går vid en kyss medan andra menar att gränsen för länge sedan är nådd vid ”fel” sorts tankar om någon annan. Ja, jag vet att det finns lika många anledningar till att människor är otrogna som det finns människor, men det spelar ingen roll. Otrohet är inte OK i min värld. Att jag skulle vara otrogen är någonting som helt enkelt inte existerar i min värld. Den sortens smärta skulle jag helt enkelt inte tillåta mig själv att tillfoga någon man säger sig älska. Nåväl, jag tänker inte sitta här och fåna mig om huruvida det är OK med otrohet eller inte eftersom att det inte är det den här texten ska handla om...

Som sagt; två gånger har jag faktiskt råkat ut för det där. Första gången var 1997 och jag hade, sanningen att säga, inte så värst mycket koll på världen. Framförallt inte kärleken. Andra gången var 2005, jag hade mer koll på världen runt omkring mig och lite mer koll på kärleken. Jag tänker inte sitta här och dra upp en massa onödiga detaljer. Låt mig bara säga att vi var förlovade och att hon, efter över fyra år, var otrogen och vårt förhållande tog abrupt slut. Mer behöver du inte veta. Givetvis var jag oerhört ledsen, förblindad av svartsjuka (och primalt ursinne) samt kände mig kränkt å det grövsta. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta henne för det hon hade gjort mot mig och mot oss. Nåväl, tiden gick och vardagen började så sakta att komma tillbaka. Så är det ju; man går, trots allt, vidare och inser att det som inte dödar en gör en starkare.
Någonstans mot slutet av december 2007 var jag ute och gick en kvällspromenad. Det var förmodligen kallt och snön låg tämligen vit på marken. Antagligen strosade jag runt som bara jag kan, sparkade i en snöhög eller två och tänkte troligtvis på just ingenting. Helt plötsligt stannade jag upp och förblev stående. Ganska högt för mig själv sa jag ”E, jag har förlåtit dig”. Sedan blev jag tyst för att efter något minut traska vidare. Omedelbart efteråt kände jag en väldigt lättnad. Eller njaaa... ”lättnad” är nog fel ord. ”Lugn” är nog ett bättre ord. Stillsamt lugn. Inte för att den där otrohetsaffären hade gnagt mig under alla år utan det var mest för min egen skull. Kanske för att testa mig själv eller någonting i den stilen. Ett stillsamt lugn lägrade sig över mig i alla fall.

En befogad följdfråga du kanske ställer dig nu är om jag någonsin har sagt till E att jag faktiskt förlåtit henne men det har jag inte. Vi har inte pratat sedan 2005 och det är inte mer med det. Vi hade liksom inte mer att säga och vi var/är oerhört klara med varandra. Nu känns det ju verkligen märkligt om jag skulle ringa henne och säga det. Det känns liksom... Onödigt. Det var inte för hennes eller vår skull som jag sa det där, det var som sagt för min egen. Nu är det 2009 och jag är lika lite OK med otrohet som då men ordspråket är fortfarande ”att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt”.

Jag är inte på några sätt närmare gudomligheten tack vare den där lilla detaljen men jag är lugn och det är någonting jag är väldigt stolt över.

/Elfwingson