Sajäääns fickschåån

”Under 1800-talets sista år fanns det väl ingen som anade att människorna på Jorden intensivt studerades av varelser med betydligt större intelligens än de själva men lika förgängliga. [...] Fyllda av självbelåtenhet sysslade vi med våra futtiga problem, i trygg förvissning om att vara världens herrar. [...] Men individer med hjärnor lika överlägsna som våra hjärnor djurens, med skarpa och känslolösa intellekt, betraktade då redan genom rymden vår jord med fientliga och lystna ögon, och utarbetade långsamt och metodiskt sin planer emot oss...”

- H.G. Wells

I bland dyker det upp författare som är way ahead sin tid, exempelvis Jules Verne och H.G. Wells och det är om den senare den här texten kommer att handla om. 1898 skrev Wells romanen Världarnas krig, en bok med alla ingredienser som en god science fiction-roman bör ha. En hjälte (tillika historiens berättare), mystiska ljus över natthimlen, illasinnade marsianer (beväpnade med tripoder och dödsbringande heatrays) som vill ta över Jorden samt förvirring och panik över det Okända. Grejen med Wells är att han i Världarnas krig, på ett ganska så otäckt sätt, får in så gott som hela 1900-talets historia innan den ens har hänt: totalt krig, bombmattor, kemisk krigföring, blitzkreig och massförstörelse. 1898 hade ännu inte världen varit med om detta. Första världskriget med sina miljonförluster och sitt meningslösa ställningskrig hade ännu inte skådats. Gaphalsen från Böhmen hade ännu inte satt sitt märke i historien och ordkombon ”etnisk rensning” fanns inte ens i vokabulären.

Jag skulle vilja påstå att all modern sci-fi har sitt upphov just i Världarnas krig. Wells var den förste att skildra hypotesen att vi kanske inte är ensamma i universum och framförallt att dessa utomjordingar skulle vara otroligt illasinnade till sin natur! Så klart (som med all skönlitterär litteratur) kan man läsa boken på flera sätt. En intressant aspekt av boken är att den är oerhört kritiskt till samtida fenomen som darwinism, imperialism och kolonisation. Wells sätt att totaldissa den samtida västerländska självpåtagna rollen att alltid överlägset se ner på andra arter (både djur och människor) är ju både bra formulerad och intressant. Och när han i stället vänder på det och visar vad som händer när denna kyliga överlägsenhet riktas mot oss själva blir det ju faktiskt jävligt kusligt. Man kan också läsa boken som en sorts beskrivning av kollektiva reaktioner.
Vad blir kvar när man skrapar bort ytan av ett civiliserat och organiserat samhälle?
Jo, att människan är både bättre och sämre än sitt rykte. Inför katastrofen kommer några att agera hjältemodigt och osjälviskt medan andra kommer att uppträda lumpet och djuriskt. Senare tar den rena överlevnadsinstinkten överhand och vi gör som råttorna och kackerlackorna; vi anpassar oss och rättar mun efter matsäck. Sedan vill jag även påstå att boken blev väldigt angelägen efter den 11:e september 2001. Hur då kan man ju fråga sig?
Wells berättar ju i sin bok om herrar experterna som sett hotbilden torna upp sig men inte haft förmåga att varna allmänheten och när väl sedan det meningslösa dödandet (bokstavligen) trillar ner i huvudet på människorna mitt i deras vardag, slås allmänheten av en sorts kollektiv maktlöshet inför katastrofen. Där har vi en synpunkt som gör boken högaktuell även i vår tid då diverse yttre (och inre) terrororganisationer gläntar på dörren och inte skyr några medel för att vidga sitt territorium.

/Elfwingson

Illustration: Pearson

Evigheternas skugga

Jag får massor av frisk luft varje dag, jag lovar...

Back on track and behind the beat II

Flytten (eller ska jag kanske skriva ”flykten”?) från Norrköping föregicks av ett antal veckor fyllda med alldeles för mycket telefonerande till diverse arbetsplatser, CV, personliga brev, ”Hej-jo-det-är-såhär-förstår-du-att”, besök på Arbetsförmedlingen, tappade sugar och krossade drömmar. Men skam den som ger sig. De två sista veckorna i februari tillbringade jag på Sensus Östergötland och försökte göra mig oumbärlig (någonting som skulle visa sig vara ett tveeggat svärd). Veckorna på Sensus var sjukt roliga men hela tiden malde de där smått neggiga tankarna. Jag var skapligt förbannad på Arbetsförmedlingen vid den där tidpunkten men… Va fan... Man kan inte få allt. Men ändå. Där och då ville jag faktiskt ha allt och ingen kan jävlas med mig för det. Ibland vill man helt enkelt bara ha allt. Ganska så ofta får man det inte. Människans ha-begär är ju helt sjukligt när man tänker på det. Nåväl, efter de där veckorna på Sensus gick tiden alldeles för fort. På något konstigt vis flöt dagarna ihop och jag har inte så mycket minne av dem. Att dagarna har flutit ihop i Norrköping är i och för sig inget ovanligt men sista gången var det något mer. Det var större. Det var…

Definitivt.

Jag har faktiskt inte proddat någonting på ett bra tag nu. Det känns faktiskt ganska bra. Två projekt är på uppåtseglande: dels då T’s projekt och inom en snar framtid kommer även jag att samarbeta med D och A igen. Men tillbaka till det där med att inte proddat… Det känns som sagt var bra eftersom man blir hungrig på ett helt annat sätt. Det kanske är så att man öppnar ögonen på nytt och tillför någonting ännu bättre än vad man kanske skulle göra när man sitter och proddar hela tiden. Men tänk om jag har glömt bort hur man gör!? Eller om jag har blivit akut dum i huvudet och göra helt sämst ifrån mig!?

Återstår att se.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

För ungefär två hundra år sedan

För några dagar sedan umgicks jag med den Goda hälften, det vill säga Å. Vi låg i gräset och undrade vad som försiggick på andra sidan molnen då det plötsligt slog det mig vilket märklig slump det mesta är. Rätt ord vid rätt tillfällen kan få oanade konsekvenser och fel ord vid fel tillfällen blir ödesdigert för ganska så många. Precis när jag kommit fram till en skapligt bra konklusion av hela det här resonemanget petade hon mig i sidan och frågade hur det var med mig. Ganska snabbt flöt jag tillbaka i solljuset och undrade vart jag befann mig. Förvirring rådde i ett par hundradelar av en sekund, starkt solljus i ögonen, gröna ögon och jag blev klar igen. Slump eller inte, jag är faktiskt glad över slumpen och vad den i bland för med sig.

Jävligt glad och tacksam.

/Elfwingson

Tusentals människor har gråtit och skrattat

Jag har, både förr och nu, tillbringat långa stunder på diverse tågstationer. Exotiska namn som Hallsberg, Skänninge, Skelleftehamn och Rimforsa har blixtrat förbi och jag har rökt i städer som Örebro, Karlstad, Örnsköldsvik, Malmö, Göteborg och Gävle. Förutom att det kan vara oändligt tråkigt att stå på en ödslig tågstation har en annan tanke så gott som alltid slagit mig och det är att just tågstationer är en lite dualistisk plats. Å ena sidan är det en plats för tårdrypande farväl och löften om att ”vi hörs och ses snart igen” men å andra sidan är det en plats för glädjeämnen och medryckande möten mellan människor. Aldrig skådar man så många olika känsloyttringar som just på en tågstation. Stressen gör säkert sitt till men ändå känns det som att det är på en tågstation som människor slänger alla konventioner åt helvete och blir... Mänskliga. För många år sedan bevittnade jag till och med ett svavelosande uppbrott mellan två människor. Han skrek någonting om ”aldrig mer” medan hon till en början grät men sedan blev oerhört förbannad och skällde ut honom å det grövsta. Efter ett par svordomar gav hon killen en rask örfil och gick. Han skrek någonting om ”...aldrig ses igen” och gick ombord på sitt tåg. De där båda kan man ju säkert fantisera ihop en bok om men det hör liksom inte hit.

Inte den här gången i alla fall.

/Elfwingson

Back on track and behind the beat I

Jag vet faktiskt inte hur jag ska sammanfatta de senaste månadernas händelser men jag ska ändå göra ett seriöst försök. Numera är jag färdigutbildad musikproducent. På riktigt. Helt galet egentligen men icke desto mindre bra för det. Jag kanske var den siste att tro att jag skulle orka igenom tre år av proddande men på något sätt gick det vägen. Hela vägen. Strax innan jul satte sig T och jag ner och gjorde allvar av våra hotelser. OK, tanken var ju en fullängdare men nu blev det inte så. Saker blir för övrigt väldigt sällan som man tänkt sig. Frukten av hans låtsnickeri blev tre spår av finaste kvalitet. Tanken är ju lite av att det här ska bli ett on-going projekt och vi har ingen brådska. Mark my words: ni kommer att få höra mer av honom i framtid nära dig, jag lovar.

Pojken i Tornet har blivit ”Pojken vid bryggan” numera. Jag har nämligen lämnat Norrköping och flyttat tillbaka till samhället där jag en gång växte upp. Inte för all tid och evighet. Låt oss i stället säga att det är ett kortare gästspel så här under våren och valda delar av sommaren. Eventuellt (och förhoppningsvis) flyttar jag tillbaka och gör stan osäker till hösten. Men just nu bekantar jag mig med Smålands flora och fauna medan jag planterar både tall- och granplantor. Därute på ett kalhygge går jag hela dagarna och försöker komma underfund med vad som är meningen med Livet. Eller ”nåja” fullt så existentialisktisk är det väl inte, men tämligen rofyllt är det i vilket fall vilket kan locka fram existensiella tankar av alla de slag. På ett kalhygge är dessvärre inte floran så vansinnigt påtaglig men desto mer är faunan. Det är inte mycket som kan få mig att sätta hjärtat i halsgropen förutom då kärlek. Men det finns en sak till som får mig att bli riktigt out of my bounds: spindlar. Nyckfulla rovdjur som springer hit och dit och håller Sveriges flugbestånd i schack. Häromdagen skrämde en löjligt stor vargspindelhona nästan vettet ur mig när hon i rask takt sprang ut från min ryggsäck där hon sökt asyl från den gassande vårsolen. Stel av skräck iakttog jag denna grå och mycket äckliga tingest röra sig först från min ryggsäck för att sedan komma tillbaka till den svala skuggan. Jag mumlade någonting om att ”du får fan i mig inte vara här för nu är jag här förstår du” och insåg hur dumt det lät. Sedan gjorde jag det enda rätta. Jag flyttade på mig. Man ska inte jiddra med moder Natur eller hennes invånare, även om de är av modell mindre.

/Elfwingson

Foto: Åsa

Excelsior! Eller något i den stilen...

”Everybody gets a second i the sun. I have a feeling mine has just begun.”
- Kent

Medan den östgötska eftermiddagen pågår blander sig ett orange ljus med cigarettröken och får röken att bli nästan gul. ”Stålgrå rök med gula inslag” tänker han och blickar ut över Norrköpings gråa hus. Men hur grå än vardagen ter sig i övrigt så är pojken i Tornet i ett tillstånd som är lite mer kaosartat än vanligt. In a good way that is för han har gått och blivit kär. Ja, jag vet, det kanske kommer lite som en chock för dig men ändå...

Pojken i Tornet är kär, ler och menar det. Dessutom ler han ganska ofta åt ingenting. Han bara går omkring och ler. Låt honom göra det. Låt honom traska runt i höstlöven medan han nästan (men bara nästan) är beredd är att lägga sig ner och göra en ”lövängel” (kom igen, man kan ju inte tappa huvudet fullständigt). Sedan utbryter natten som avslöjar alla tusentals stjärnor. Och det är när natten sluter sig runt pojken i Tornet som han tyst, tyst viskar till kvinnan bortom Österlens vindpinade slätter: ”Kyss mig som en slägga...”

/Elfwingson

Foto: Åsa